2006-10-09

Att döma andra
Det slår mig hur snabba vissa personer är med att döma andra. Det är mina föräldrar som dömer mig på grund av hur jag väljer att leva mitt liv, var jag vill bo och vad jag värdesätter. Det är väninnor - aldrig killkompisar, faktiskt, utan bara tjejerna - som dömer mig för vilka andra vänner jag väljer att ha, vilka personer jag väljer att umgås med och varför. Det är väninnor som tar sig rätten att ha åsikter om mig och om de personer jag tycker om och trivs med, väninnor som säger "det där är inte bra för dig", utan att ens ta sig tiden att vilja inse att just de vänner som jag för tillfället mår bäst med är de vänner som döms hårdast.

"Umgås inte med dem, det kommer bara att gå dåligt", säger de. Jag vet att alla har olika erfarenheter, så även jag. Det som tilltalar en person behöver inte nödvändigtvis tilltala en annan. Men om det handlar om människor som får mig att må bra, här och nu - ska jag då välja bort dem bara för att andra inte tycker att de är bra för mig? Bara för att de själva har dåliga erfarenheter? Jag har gått på många smällar och jag kommer att gå på ännu fler. Men jag måste välja själv. Jag måste skapa mig egna uppfattningar, lära känna vännerna på egen hand, utan att bara se till vad andra tycker.

I helgen har jag tydligt fått se vad vissa tänker och tycker. En väninna skällde ut mig för att jag inte ringde tillbaka i tid - det kan jag köpa, för det borde jag ha gjort. En annan var kort och kall i tonen är vi pratades vid. En tredje ringde inte tillbaka alls och en fjärde påpekade åter igen vilka dåliga val jag gör som väljer detta umgänge. Själv orkar jag inte riktigt bry mig längre. Jag tänker bara att det hade varit roligt om någon av dem hade kunnat vara glad för min skull i stället, som omväxling. Jag tappar lusten att berätta om det som gör mig glad, om hur det verkligen är. Vad som är sagt och vad som är gjort. Det är mitt eget och jag behåller det så.