2006-10-25

Starkare
Nu är jag igång och bjuder på en lägenhet igen. Nästan lika läskigt som förra gången fast inte riktigt. Faktiskt hoppas jag mer på den här lägenheten än på den förra. Den känns mer som jag och jag vet precis hur jag skulle vilja göra om den, bygga upp en hel vägg mellan kök och sovrum för att göra lägenheten mer lättmöblerad, sätta in fler garderober... Jag har fått en bra indikation på hur dyr lägenheten kan tänkas bli utifrån förra budgivningen så jag vågar inte räkna med att jag ska få den, men någon gång ska man ha tur också!

MR ringde mig igår. Eventuellt kommer hon med på kryssningen ändå. Jag hoppas på det, hon är en trevlig tjej som jag gärna lär känna bättre och det blir billigare om vi är fler i hytten. Inte minst vore det skönt att känna någon till i sällskapet. 64 personer är vi nu! Helt galet! US är säkert inte glad över att jag åker med men det struntar jag i. Han har inte ensamrätt.

Efter jobbet tränade jag body pump. Det gick jättebra! Jag kände mig stark som en örn, la på extra vikter på nästan alla muskelgrupper och orkade varje gång! Det kändes verkligen bra, jag ska fortsätta på samma linje.
"Temat för den här klassen är utmaning", sa instruktören när vi körde igång och jag kan bara instämma. Om man aldrig utmanar sig själv lite mer så blir man aldrig starkare. Det är roligt att träna! Det blir spinning idag och i morgon och jag ser riktigt fram emot båda passen.

På vägen hem ringde jag till JT. Jag har inte pratat med honom på evigheter, sist var en kväll på Gerdas i augusti när vi stötte ihop och jag helst bara ville undvika honom. Det är egentligen först nu som jag känner att jag faktiskt vill ha kontakt med honom, vill börja umgås igen, säkert för att jag inte längre bryr mig om honom som annat än vilken vän som helst. Det är så skönt att vara förbi allt det gamla, allt det jobbiga.

JT är rolig, precis som jag hade väntat mig blev han glad över att jag ringde och lät som att det var i förrgår vi sist hade pratat med varandra. Han var på språng som vanligt men lovade att ringa senare i veckan när han har mer tid att prata. Jag tar hans löfte med en nypa salt. Jag vet sedan tidigare att han är bra på att säga att han ska göra saker men sämre på att faktiskt genomföra dem, precis som US är. Men nu har jag i alla fall ringt, nu har jag i alla fall gjort det jag har kunnat för att återuppta vår vänskap.

På bussen hem kunde jag inte låta bli att le. Det kändes som att det kanske kommer att ordna sig ändå.