2009-08-18

Liten katt
Jag undrar om jag har mental ADHD eller något sånt. Jag kan bara inte koncentrera mig på jobbet. Det är omöjligt, hopplöst, ogörligt. Dagarna segar fram och mina tankar flyger åt alla världens håll samtidigt som jag försöker få något gjort. Jag vet inte vad felet är - jag har ett bra jobb och jag trivs med kollegorna, de är toppen på alla sätt. Och ändå. Det går inte. Är det branschen eller produkten som är för tråkig? Jag borde kanske jobba med mode i stället, eftersom jag nu tycker det är så roligt. Eller något annat, någon produkt jag faktiskt gillar, något som kan fånga och hålla kvar mitt intresse en hel arbetsdag och lite till.

På lunchen gick jag förbi ännu en guldsmed för att prova fler ringar. Det hjälpte inte - om möjligt blev jag bara ännu mer förvirrad över vad jag ska välja. Jag trodde till i förra veckan att jag visste precis vad jag ville ha men nu velar jag ändå, helt obeslutsam. Kanske borde jag bara välja två släta ringar i stället - men det skulle jag säkert tröttna på också. Jag tröttnar fort på det mesta, tydligen.

Efter jobbet åkte jag raka vägen ut till Arninge för att hämta Saga hos veterinären. Det var en minst sagt ynklig liten kisse som väntade på mig där. Hon hade nyligen vaknat ur narkosen och var väldigt groggy, knappt vaken och liksom bedövad hela hon. Operationen hade tack och lov gått bra och hon behöver inga fler behandlingar förutom antibiotika i fem dagar nu efter operationen. Vi åkte hem och hon fick försöka piggna till lite, men det gick trögt. Hon var vinglig och slö av narkosen och låg mest som ett litet paket stilla på golvet, eller i knät om jag tog upp henne. Att få i henne mat var nästan omöjligt men hon verkade ändå hungrig efter ett par timmar, gick gång på gång till matskålarna och tittade på dem men verkade inte veta hur hon skulle få i sig något. Halskragen som hon måste ha för att inte kunna slicka såret gjorde inte saken lättare. Till slut lyckades hon slicka i sig lite vaniljsås från mitt finger men mer än så blev det inte. Idag verkar hon lyckligtvis piggare och började till och med spinna när jag lyfte upp henne. Men det blir att ta det lugnt och stilla för Saga under de kommande dagarna.

Det är lustigt (eller olustigt kanske) - när jag kom hem från Tanzania var jag så totalt avslappnad och lugn och tänkte att jag minsann skulle se till att hålla stressnivån nere även när jag kom tillbaka till vardagen. Det har gått så där kan jag säga nu. Jag har bara jobbat i en dryg vecka och redan är allt som vanligt igen - redan är jag stressad, går fort, tankarna rusar, jag skriver mentala listor i huvudet över allt jag måste göra. UP har fullt upp på jobbet redan och det är trist att vi knappt ser varandra i veckorna. Vi har massor att göra egentligen men det är mycket vi inte ens kommer igång med - som att planera vårt bröllop till exempel. Jag har försökt förklara för UP att både kyrkor, fotografer och festlokaler bokas upp många månader i förväg - att det är fullbokat ett år före respektive datum är inte ovanligt. Men UP verkar inte stressad över det och jag undrar om det blir ännu en kalldusch, att jag måste dra i allting och att det med tiden kommer att visa sig att vi är för sent ute, att det vi vill ha redan är fullbokat. Det har hänt förr så det skulle inte förvåna mig enormt. Vi måste helt enkelt ta beslutet att lägga tid på de här sakerna - det måste ju göras.