2009-08-10

Safari i The Northern Circuit
Tidigt på måndagen blev vi hämtade av vår guide, Jacob. Vi åkte först en sväng förbi Tropical Trails' kontor för att hämta upp mat, utrustning och vår kock, Dodo. Här fick jag också träffa Joyce som jag har haft massor av mailkontakt med innan resan och hon berättade lite mer om hur resan skulle gå till. Sedan bar det av! Vi for iväg längs en större landsväg ut ifrån Arusha och efter ett par timmar såg vi våra första gnu. Det kändes "på riktigt" då när vi såg dem, vilda djur i verkligheten! Förutom gnuflocken såg vi många kor och getter som vallades av massajer i sina vackra, färggranna filtar, och enkla byar med små hus där folk lever sina liv utan minsta spår av kylskåp, varmvatten och internet. Jag har förstått att i stort sett alla människor på landet är självförsörjande och de köper i stort sett ingen mat. De har inte mycket pengar utan lever livet utan några av de extra-vaganser som vi tar för så självklara här i Sverige.

Vårt första stopp blev campingplatsen utanför Tarangire. Här lämnade vi av Dodo och utrustningen, åt en snabb lunch och åkte sedan vidare in i vår första nationalpark. Tarangire är en relativt stor park och här lever många av de typiska savann-djuren - lejon, gaseller, zebror, vattenbufflar, giraffer, elefanter, vårtsvin, strutsar... Vi såg mängder av djur redan här på bara en eftermiddag och höjdpunkten var när vi upptäckte ett lejon som åt av en impala-gasell. Det var obehagligt att se, förstås, men ändå inte så illa som jag hade väntat mig. Efter en stund upptäckte Jacob en lejonhona med två ungar som var på väg mot bytet och de var fantastiska att se - bara ett par månader gamla men redan så stora.

På kvällen åt vi middag på campingen enligt det vanliga upplägget som vi sedan fick varje dag - soppa och sedan en varmrätt som avrundades med färsk frukt. Te var standarddrycken. Lite senare kom tre killar som uppträdde med musik, dans och akrobatik - riktigt duktiga var de. Vi gick och la oss i tältet tidigt. Det var kolmörkt ute och stjärnhimlen var fantastisk, en av de allra vackraste jag har sett någonsin.

Nästa dag åkte vi vidare till Manyara som ligger ytterligare någon timmes färd norrut. Manyara är helt olik Tarangire. I parken finns en stor sjö, Lake Manyara, som är en overkligt vacker saltsjö där tusentals rosa flamingos lever. Deras ljud hörs som bakgrund överallt. Manyara är grönt och lummigt, till skillnad från Tarangire. Längst ner mot sjön finns en ändlös kritvit strand och där står girafferna som eleganta statyer, utspridda över marken. I Manyara såg vi mängder av djur - dels de vi redan hade sett i Tarangire men också flodhästar och mängder av vackra fåglar, med flamingona i spetsen. Vi fick riktig närkontakt med elefanterna och jag förälskade mig i girafferna och deras majestätiska skönhet. Vi tillbringade natten på en fin campingplats i byn Mbu Wa Mto.

Nästa dag var en resdag. Vi tillbringade halva dagen på den värsta grusväg jag har varit med om i mitt liv - nästan 25 mil för att ta oss via Ngorongoro till Serengeti. Ordet siringet betyder den ändlösa savannen på swahili, och det är lätt att förstå ordet. Slätten breder ut sig milsvitt åt alla håll, karg och uttorkad nu under torrperioden. Det är svårt att förstå hur någon kan leva här, hur de kan klara av det. Masajerna lever här på savannen, de vallar sina kor och getter och tar sig fram på något sätt som jag inte förstår.

På vägen till Serengeti stannade vi vid Olduvai Gorge, där världens äldsta spår av människan har funnits. Man har funnit fotspår av människor här som beräknas så gamla som 3,6 miljoner år - en ofattbar tidsrymd för mig, och ändå bara en bråkdel av den tid som jorden har existerat. Vi besökte museet och fick höra en kort berättelse om hur det gick till när fotspåren hittades, av en slump som så mycket annat.

Serengeti är en gigantiskt stor park - man kan lätt tillbringa flera dagar här utan att hinna se allt. Vi hade totalt två och en halv dag i parken. Vi var där under "lågsäsongen", om man nu kan säga att det finns en sån. Under vintern pågår den stora migreringen när miljoner gnu och zebror vandrar från Masai Mara till Serengeti. I deras spår följer andra djur, rovdjur och mycket mer. Vi var alltså inte i parken under högsäsongen, men trots det har vi sett tusentals djur - säkert 50 lejon, vattenbufflar, gaseller i tusental, antiloper, elefanter, giraffer, hundratals zebror och gnu, flodhästar, apor, hyenor och till och med gepard och leopard. Leoparden såg vi bara vid ett enda tillfälle och då hade vi tur eftersom den är så svår att hitta. Den var otroligt vacker, perfekt päls och perfekt formad. Gepard såg vi flera gånger, aldrig i språng tyvärr, men det var ändå roligt att se världens snabbaste djur. Den är större än jag väntat mig - både leopard och gepard är faktiskt nästan lika stora som lejon i kroppen, lite smalare bara och med mindre huvud. Det djur jag fastnade mest för var en halt ensam gnu som kom till vårt läger och sökte skydd. Jag tog henne till mig enormt - hon har inte lätt att klara sig när hon inte kan springa undan rovdjuren. Jag önskade henne förmågan att springa som vinden och hoppas att hon gör det nu.

Vårt boende i Serengeti förtjänar ett eget omnämnande. Vid första anblick var det inte mycket för världen - en ganska ocharmig och skräpig lägerplats mitt ute i ingenting på savannen. Första natten var det några andra tält där också men andra natten var det bara vi fyra - jag och UP i ett tält och guiden och kocken i ett annat kanske 30 meter bort. Mellan oss låg den inhägnade byggnaden där maten förvaras och kanske 60 meter bort låg byggnaden med dusch och toalett. Vid första anblick kände vi båda två att vi hellre hade bott på en annan camp, men med facit i hand är jag glad att vi bodde just där eftersom äventyret blev så mycket större. På dagarna åkte vi runt i jeepen - takluckan var öppen och vi stod upp en stor del av tiden för att kunna spana efter djur lite lättare. Vi blev snabbt täckta av damm - aldrig hade jag kunnat föreställa mig att Tanzania är så dammigt. På kvällarna satt vi i tystnaden vid vårt läger och åt middag under stjärnorna, med enbart fotogenlampan och syrsorna som sällskap. Vi pratade mycket med Jacob och han berättade en massa både om djur och vildmark och om Tanzania, om olika stammar, om hur landet fungerar och inte fungerar.

Varje kväll fick vi varningen att inte gå iväg någonstans utan att först se oss om med ficklampan. Såg vi några lysande ögon så skulle vi inte lämna tältet för något i världen. Redan första kvällen hände det - jag skulle gå iväg för att göra mig klar för kvällen och möttes av två lysande ögon kanske 40 meter bort. Jag försökte se själva djuret och trodde först det var en babian. Men vår guide kom och tittade också och avgjorde snabbt att det var en hyena.
"You cannot go over there", sa han, "you must stay here by the tent." Han berättade att hyenor är synnerligen opålitliga djur som anfaller vad som helst och även om den här hyenan var ensam så skulle den lätt kunna gå till attack om vi kom vandrande så exponerade utan något skydd.

Nästa kväll låg jag och UP i tältet och tittade på kort i kameran. Vi pratade och skrattade men avbröt oss tvärt när vi hörde det omisskännliga ljudet av ett lejon, inte mer än 100-150 meter bort. UP stängde raskt av kameran och sedan låg vi blick stilla, tvärtysta på helspänn och försökte höra lejonet, vilket ljud som helst bara för att veta var det gick och om det var på väg åt vårt håll. Vi hade hört både hyena och babianer tidigare på kvällen och redan då sa Jacob att babianerna skrek för att de var oroade över något djur på marken, kanske ett lejon. Vi låg vakna i ungefär en halvtimme till och började precis slumra till när vi helt plötsligt hörde ett djupt mullrande precis utanför tältet. Vi blev båda stela av skräck och höll nästan andan för att inte avslöja att vi var där. Vi hörde ett eller flera djur gå omkring alldeles utanför tältet, nosa och trampa runt. Efter en stund avgjorde vi att det inte kunde vara ett lejon - stegen var alldeles för tunga för det. Vi hörde djuret - eller djuren - beta av gräset och slappnade av något, men jag kan lugnt säga att mycket sömn blev det inte den natten. Nästa morgon berättade Jacob att det hade varit vattenbufflar i lägret och vi vet att det inte heller är att leka med -de väger uppåt 800 kilo och är mycket aggressiva. Det är inte ofta man känner en ren och skär rädsla för sitt liv på det sättet - att man är helt utlämnad till ett vilt djur och inte har en aning om hur det ska reagera. Men det blir en bra historia att berätta efteråt, en del av äventyret.

I många delar av Serengeti var vi mer eller mindre ensamma i parken. I andra delar var det nästan cirkus, särskilt när de lite mer eftertraktade rovdjuren dök upp. Vi har sett tiotals bilar uppställda i väntan på att se lejon som jagade zebror. Den gången vann zebrorna, till min glädje. Jag inser att jakten är naturen, och allt det där, men det betyder inte att jag vill se ett djur dö. Jag kommer alltid heja på växtätarna.

Efter Serengeti drog vi oss österut igen, till Ngorongoro. Vi sov en natt på en campingplats på kraterkanten och här var det kallt, kallt och rått. Under middagen på kvällen kom resans första egentliga bakslag när vår guide berättade att heldagssafarin i kratern som vi hade blivit utlovade inte skulle kunna genomföras. Det är en lång historia med mycket ilska och besvikelse från vår sida. Jacob pratade med Joyce på kontoret som bad om ursäkt och hoppades att vi skulle nöja oss med det, men det gjorde vi förstås inte - vi har köpt och betalat för en 7-dagarssafari men i sista minuten gör arrangören om den till endast 6 dagar utan att erbjuda någon kompensation. Vi har fått veta att arrangören Tropical Trails systematiskt gör så - de säljer in och tar betalt för något som de aldrig har en tanke på att leverera. Förutom det här ljuger de om hotellpriser och försöker få kunder att betala mer än de ska. De finns rekommenderade i Lonely Planet men vi kommer att skriva till dem och be dem ta bort rekommendationen till nästa upplaga eftersom det här inte är ett seriöst företag. Vi kommer även att skriva om det här på TripAdvisor och Lonely Planets reseforum och säga åt folk att inte boka resor via det här företaget. Det är synd på så duktiga guider att personalen på kontoret - och framför allt ledningen - är fullständigt bedrövlig och oärlig.

Den här konflikten gjorde upplevelsen av Ngorongoro sämre än den egentligen var. Vi var trötta båda två och hade tappat sugen, vi var förbannade och kände oss lurade, och det drog ner hela intrycket rejält. Ngorongoro var trots det väldigt vackert - sagolik natur men inte alls så mycket djur som vi hade väntat oss. Här såg vi i alla fall två noshörningar så vi uppfyllde The Big Five till slut.

Safarin har varit händelserik, minst sagt. Tusentals intryck och så mycket att se och uppleva. Först handlade det mest om att se djuren på riktigt, sedan lärde vi oss om hur de lever och steg tre var att även förstå mer om hur olika djur samarbetar och hur samspelet mellan till exempel rovdjur och bytesdjur går till. Det är minnen för livet, helt enkelt.