2009-08-10

Mitt möte med Afrika
Min semester är slut för den här gången. Vilken sommar det har varit - vilken resa vi har gjort, igen! Jag har minnen för livet, upplevelser jag aldrig glömmer. Från superstress in i det sista till total, absolut avkoppling mot slutet - det har varit en häftig resa.

Vår resa till Tanzania började med ett mystiskt försvunnet vaccinationskort bara ett par timmar innan vi skulle åka iväg. Jag visste att jag inte skulle bli ens insläppt i landet utan kortet så med AP's mammas hjälp blev det en panikresa till vaccinationscentralen i Täby centrum. Jag behövde inte ta om några sprutor men fick däremot ett fusk-kort av sköterskan där, bara något för att visa att jag är vaccinerad och klar.

Flygresan till Arusha blev lång, lång, lång - från Stockholm till Rom och därefter vidare för mellanlandning i Addis Ababa. Därifrån åkte vi vidare till Nairobi och landade slutligen i Arusha framåt eftermiddagen. Vi blev hämtade på flygplatsen och åkte de fem milen in till stan med stora ögon över allt vi såg. Jag slogs över hur torrt landskapet var - nästan ingen grönska utan allt verkade förtorkat, ogästvänligt nästan. Vi såg människor på skrangliga cyklar, människor som gick längs vägkanten, kor, getter, höns.... Vägen in till hotellet, L'Oasis Lodge i utkanten av Arusha, gick genom en by - eller förort kanske? En usel grusväg, ojämn och skumpig där vi fick krypa fram med bilen nästan. Människor överallt, hus med lerväggar och rostiga plåttak. Det var en fattigdom jag inte hade väntat mig.

Hotellområdet låg som en egen liten oas i byn, bungalows utspridda över gräset med buskar och träd insprängda här och där. Vi bodde här i två nätter. Vi var rejält slutkörda efter nästan ett helt dygns resa och första kvällen gjorde vi inte mycket förutom att äta middag i hotellets restaurang. Vi överraskades båda två av hur kallt det var - nog för att det är vinter i Tanzania nu men ändå! Vi satt med långbyxor och fleece och huttrade ändå smått i den råa kvällsluften. Nästa dag vågade vi oss på en promenad in till stan, ungefär tre kilometer. Vi var båda osäkra på hur det skulle vara att gå ensamma längs vägen, men vår oro var helt obefogad. Överallt dit vi har kommit har människorna varit vänliga, hjälpsamma och välkomnande. Folk hälsar och ler och inte en enda gång har vi känt oss hotade eller oroliga över att bli rånade eller något annat.

Arusha är ungefär som jag hade väntat mig - en halvstor stad, kanske en halv miljon invånare. Det är ingen rolig stad - det mesta är fult och fattigt och alla lösningar känns mer eller mindre provisoriska och halvfärdiga. Jag inser att Tanzania är fattigare än jag trott och det var också vad vi fick höra längre fram under resan när vi pratade med tanzanierna själva - landet har stora problem med korruption, infrastrukturen är ett omöjligt projekt som det inte finns pengar till, och en stor del av befolkningen lever fortfarande otroligt enkelt och fattigt. Det verkar som att de rika människorna förblir rika, medan de som är fattiga i princip aldrig kan vända sitt liv och bli rika. Pengarna försvinner i fel fickor, de rika gynnar varandra och människorna är väldigt utsatta i allmänhet. De har mycket att göra, en lång väg att gå för att bygga upp landet till något som faktiskt fungerar. Människorna är inte mycket värda och djuren är värda ännu mindre än så - deras enda värde ligger i det de kan bidra med, att bli mat och kläder. Det är sorgligt.

I Arusha finns inte mycket att göra, och ännu mindre var det eftersom det var söndag och de flesta butiker och restauranger var stängda. Vi tog en promenad genom stan i alla fall och hittade en stor marknad där man sålde allt och lite till, mat, kläder, husgeråd i alla dess former. Jag brukar alltid gilla att gå på marknader utomlands och den här var inget undantag. Men förutom marknaden var Arusha som sagt en ganska trist stad, ett ställe att mellanlanda bara för att sedan resa vidare.