2009-08-11

Mot Kilimanjaros topp
Vi hade en dags paus i Arusha efter safarin. Att få ta den första riktiga duschen på en vecka var sagolikt skönt - dammet rann av oss och vi kände och fräschare och renare än på länge. Vi var fortfarande rejält irriterade över arrangörens beteende men ville ändå försöka göra resten av resan till en så bra upplevelse som möjligt.

Under vår pausdag gjorde vi inte mycket - tvättade lite, läste, packade inför bergsturen bara. Tidigt på måndagen blev vi hämtade och åkte iväg mot Marangu där vi skulle börja vår vandring. Marangurutten som vi hade valt anses av många vara den enklaste leden till Kilimanjaros topp, kanske för att den är något kortare än de övriga och alltså kan genomföras på bara fem dagar för den som vill det. Dessutom skiljer den sig från övriga rutter genom att man här bor i hyddor, små enkla hus med fyra britsar i varje förutom den sista stugan vid Kibo där man bor tolv personer i varje rum. Vi hade inga ambitioner om att genomföra turen på kortast möjliga tid utan vår huvudambition var att komma till toppen och ner igen och framför allt att må bra hela vägen. Vår expedition bestod av otroliga nio personer - jag och UP, vår huvudguide Ramson och assisterande guide Mark, kocken Baraca och fyra bärare; Richard, som bar UP's packning, Fred som bar min samt ytterligare två som bar köksutrustning och mat. Alla var trevliga och hjälpsamma och vi är verkligen nöjda med dem allihop.

Den första dagen gick vi med Mark från Marangu på 1900 meters höjd till Mandara på 2 743 meters höjd. Turen gick mestadels uppåt på en väl preparerad stig och det var klart jobbigare än jag hade trott. Vi gick genom vacker regnskog och var uppe efter bara 2 timmar och 45 minuter. Under eftermiddagen tog vi en extra promenad upp till Mondaikratern och mötte en flock med svartvita Colobusapor alldeles vid hyddorna. Jag kände av en kort våg av huvudvärk men det gick snabbt över.

Nästa dag gick vi med både Ramson och Mark och den här dagen tog vi det lugnare. Regnskogen försvann snabbt och ersattes med hedlandskap, buskar och små träd. Vi passerade molngränsen och gick halva tiden i stekande solsken. Turen tog ungefär fem timmar och var inte fullt lika fysiskt ansträngande som dagen innan, men ändå rejält tufft med vissa branta backar innan vi kom fram till Horombo på 3 760 meter. Från Horombo hade vi perfekt utsikt över den spetsiga Mawenzi-toppen och här fick vi dessutom vår första anblick av Uhuru, den allra högsta toppen som var målet för vår vandring. Den dagliga rutinen med att Richard kom med en bunke med varmt tvättvatten var mer än välkommen när vi kom fram till Horombo, liksom den att vi blev väckta med en kopp varmt te direkt i hyddan varje morgon. Vi stannade två nätter i Horombo och hade alltså en extra acklimateringsdag för att förbereda oss för toppbestigningen på bästa sätt. Vi tog det hela tiden otroligt lugnt tyckte vi, men förstod ändå på andra personer vi mötte att vi var snabba - vi passerade ofta andra grupper men blev sällan själva passerade av andra än bärarna själva.

Bärarna förtjänar ett eget omnämnande. De är ofta unga - de måste ha fyllt 18 år men många av dem verkar inte vara äldre än så. De bär 30 kilo per person, uppför, uppför, ofta med dåliga kläder och dåliga skor, till en dålig lön. De är riktiga hjältar och utan deras hjälp tror jag inte att vi hade klarat det.

Den andra dagen i Horombo tog vi en acklimatiseringstur till Zebra Rocks, som ligger på 4 200 meters höjd. Redan här slog vi vårt eget höjdrekord - varken jag eller UP har varit över 4 095 meter förut. Vi mådde otroligt nog bra i stort sett hela tiden. Vår guide Ramson frågade om vi åt Diamox, som verkar vara väldigt vanligt bland klättrare. Läkare i Sverige vägrade skriva ut det till oss, men efter lite samråd med Ramson och andra klättrare bestämde vi oss ändå för att ta det under halva tiden, och då åt vi bara den lägsta dosen. Jag tror ändå att det hjälpte.

Den fjärde dagen gick vi från Horombo genom artisk öken - stenlandskap - till Kibo som ligger på 4 730 meters höjd. Det här är en ganska lång och enformig vandring - i stort sett bara rakt fram hela tiden. Den tar ungefär fem timmar och här gäller det att gå riktigt sakta - till och med bärarna saktar in här. Det är otroligt att man kan röra sig så långsamt och ändå bli så andfådd. Syrebristen tar ut sin rätt. På vägen till Kibo tilltog kylan och vinden rejält och när vi tog en snabb lunchpaus strax innan vi var framme började det snöa och hagla lätt. Vi var rejält frusna när vi kom fram till Kibo.

I Kibo gällde bara en sak och det var att samla kraft. Vi drack lite te och sedan gick jag direkt och la mig i sovsäcken för att försöka sova och hålla värmen så gott det gick i den råa kylan. Här var jag ändå glad att vi inte bodde i tält utan åtminstone hade rejäla väggar som höll vinden borta. Vid klockan fem blev vi väckta för en tidig middag. Ramson gick igenom nattens vandring med oss och vi pratade igenom klädsel och annan utrustning vi behövde ha med oss. Efter middagen var det dags att försöka sova igen - vila och samla så mycket kraft som möjligt inför natten. Vi skulle börja vandra vid midnatt men vi blev väckta av våra rumskompisar som skulle börja gå ungefär en timme före oss. Vid halv tolv kom Richard in med te, kex och den vanliga majsgröten och sedan var det dags att göra oss klara för toppbestigningen. UP hade den maximala oturen att bli lätt magsjuk precis när vi skulle börja gå så han fick en extra tuff nattvandring.

Vägen från Kibo till Gillman's Point på 5 681 meters höjd sägs vara den absolut tuffaste på hela turen. Från Kibo till kraterkanten består underlaget i princip av lavasand och ju högre man går desto brantare och stenigare blir det. För varje steg framåt halkar man bakåt och det är inte någon enkel sak att ta sig upp. Nattvandringen uppför branten är ändå nog det starkaste minnet jag har från hela turen. Det var i stort sett knäpptyst, stjärnklart och för övrigt kolmörkt. Det enda man såg i mörkret var utspridda pärlband av olika gruppers pannlampor som lyste upp bergväggen.

UP hade en tuff vandring, men själv kände jag mig oväntat pigg och fräsch hela vägen upp till Gillman's, som vi kom upp till vid tjugo över fem på morgonen - fortfarande i kolmörker. Här blev det värre. Vi var totalt exponerade för vinden och kylan slog emot oss med stormkraft. Här var det som att någon hade tryckt på en knapp nästan - min energi bara försvann. Från Gillman's hade vi ungefär en och en halv timmes vandring upp till Uhuru, och den vandringen var den absolut värsta jag har gjort i mitt liv. Jag var fullständigt slutkörd och kämpade mig fram över berget med Ramson några meter framför och UP och Mark några meter bakom. Halvvägs över kraterkanten kom soluppgången som gjorde det något lättare, men det var marginellt. Sista biten tog Ramson mig under armen och försökte få mig att gå på, men jag klarade inte hans tempo utan var tvungen att sakta ner. Klockan var kvart i sju när vi var framme vid Uhuru, och vid det laget var jag så trött att jag knappt orkade vara riktigt glad över att vi hade klarat det.

Vi var på toppen i kanske tio minuter och sedan var det bråttom ner. Våra guider satte iväg i jättefart och jag hade problem att hänga med i tempot. Jag nästan snubblade fram efter Mark och var fullt beredd på att när som helst ramla rakt ner i kratern av ren utmattning. Jag blev tvungen att be honom stanna en minut för att jag skulle få äta något snabbt och sedan drog vi iväg igen. Vägen nerför sanden var betydligt snabbare än vägen upp. Mark tog mig under armen och vi hasade nerför gruset i stora glidande telemarkssvängar. Halvvägs ner tog vi en paus och UP och Ramson hann ikapp oss. Vi var nere vid Kibo strax efter klockan nio på morgonen. Vandringen upp hade alltså tagit nästan sju timmar och vandringen ner igen tog lite mer än två timmar bara.

Väl nere i Kibo var vi så slutkörda båda två så vi fullständigt stupade i säng. Jag tror att jag somnade på sekunden - jag var så utmattad så jag tänkte bara att jag kommer aldrig mer gå upp. Vi fick sova i två timmar innan det var dags för frukost och sedan gick vi vidare ner mot Horombo igen. Vi sov en natt där och den sjätte dagen tog vi oss i racerfart tillbaka ner till Marangu. Jag kan förstå att de flesta olyckor händer på vägen ner. Vi gick på i rasande tempo och det kombinerat med ojämn stig och bristande koncentration kan leda till det ena och det andra. Halvvägs ner till Mandara snubblade jag över en rot och föll handlöst ner på marken. Jag skrapade upp händerna men det gick bra ändå som tur var. Vi var nere i Marangu strax efter lunch och fick våra diplom som visar att vi klarade att bestiga Afrikas högsta berg. På vägen tillbaka till Arusha stannade vi och åt lunch i Moshi och kom till hotellet på eftermiddagen, utmattade men väldigt nöjda.