2009-08-12

Underbara dagar på Zanzibar
Efter vår bergsbestigning hade vi en extra vilodag i Arusha när vi i princip gjorde så lite som möjligt - tvättade, åt lite, läste. Vi gick inte många meter den dagen!

På måndagen var det dags att flyga vidare till vår verkliga vilosemester - Zanzibar. Vi tog inrikesflyget från Arusha, ett litet miniflygplan som nog inte tog mer än tolv passagerare. Jag och UP var de sista som klev på planet och när vi skulle stiga på kom en man fram och sa till oss att planet var fullsatt och en av oss skulle bli tvungen att sitta framme hos piloten. UP uppmuntrade mig att sitta där så jag klev fram och satte mig hos piloten - klart ovanligt och inget jag har gjort förut. Tanken slog mig förstås - vad skulle jag göra om piloten får en hjärtattack? Men att flyga som co-pilot visade sig vara odramatiskt - vi satt där och tittade på molnen och hela upplevelsen var extramt sövande - jag somnade nästan. Landningen var skakig men annars gick det bra.

Stone Town är huvudstaden på Zanzibar. Den är mellanstor, några hundra tusen personer max. Det är stor skillnad mellan Zanzibar och övriga Tanzania. Fram till 1960-talet var Tanzania och Zanzibar två olika länder - fastlandsdelen hette då Tanganyanika. Det var presidenten och landsfadern Julius Nyerere som enade nationen. Zanzibar har starka influenser från afrikansk, indisk och arabisk kultur och Stone Town är fylld av vackra gamla hus med ornamenterade, snidade portar och små gränder. Till skillnad från fastlandet är Zanzibar i stort sett helt muslimskt och det bidrar också till den arabiska känslan. i Stone Town mötte vi äntligen den verkliga värmen - när vi landade var det omkring 29 grader och ännu varmare blev det.

Jag gillade Stone Town direkt. Vi bodde på ett litet hotell med bra läge centralt i stan, bara ett stenkast från stranden. Hotellet har en underbar terrass där vi satt och åt frukost eller bara slappade med en bok. I Stone Town finns många bra restauranger och efter den ibland halvdana maten på berget och på safarin var det en lyx utan dess like att komma till Zanzibar med dess överflöd av färsk fisk, skaldjur och allt man kan tänka sig. En av kvällarna åt vi på en utomhus-foodcourt där ett 30-tal kockar i höga vita mössor stod och lagade till mat för en billig penning - grillspett med färsk fisk, skaldjur och grönsaker så mycket vi kunde äta och lite till.

Den andra dagen i Stone Town åkte vi på en spice tour. Zanzibar är känd som kryddön och här finns ett antal kryddplantager där folk odlar allt som tänkas kan - kardemumma, kanel, kakao, vanilj, peppar, exotiska frukter, tandoori, saffran och mycket annat. Efter besöket på kryddodlingen åkte vi till en liten by för att äta lunch. Det var en upplevelse i sig - en enkel måltid med kryddris och grönsaker som vi intog sittande på golvet. Byns alla små barn var underbara och det var något vi mötte överallt - små barn som vinkar och skrattar och ropar "jambo!". De var klart förtjusta i att bli filmade och fotograferade och alla ville vara med i bild samtidigt. Några av de bästa bilderna jag har tagit under hela resan är på just barnen.

På vår utflykt fick vi även gå ner i en gammal grotta där man för inte alls många år sedan gömde slavar som skulle fraktas vidare och säljas till andra länder. De mest attraktiva slavarna var män från Botswana, för att de är ovanligt stora och starka, och kvinnor från Etiopien som ansågs vara de vackraste. Det är en mörk historia i Afrika, något som aldrig borde förekomma. Utflyktsdagen avslutades med en timmes sol och bad på en härlig sandstrand, en försmak av vad resten av vår semester skulle bjuda på.

Efter två dagar i Stone Town åkte vi vidare till Zanzibars norra udde och Nungwi. Vi delade en minibuss med Carolyn och Richard från London och kom även att umgås en del med dem under dagarna i Nungwi. Nungwi är en av Zanzibars största byar, men det säger inte mycket - det är samma enkla lerhyddor, samma usla skumpiga grusvägar, samma getter, kor och höns överallt. Jag och UP bodde de första två nätterna på Sazani på den östra stranden av Nungwi. Här ligger hotellen lite mer glest och de flesta hotell är lite mer exklusiva. Läget är fantastiskt precis vid en perfekt strand, men otroligt nog var vi ändå i stort sett helt ensamma på hotellet. Det var lite absurt faktiskt - en underbar strand, krtitvit finkornig sand och klart turkost vatten, och knappt en människa där. Efter två nätter kände vi oss lite väl ensamma och beslöt att flytta till Smiles som ligger lite mer centralt i Nungwi precis på den norra udden. Här trivdes vi bättre - fortfarande var det lugnt och knappt några turister, men lite mer folk ändå och framför allt möjligheten att enkelt kunna gå längs stranden till ett större utbud av restauranger. Några direkta uteställen var det inte att tala om utan det var lugnt och skönt, och det här skulle ändå vara den lite mer aktiva delen av Zanzibar. Vi trivdes i alla fall bra här och gjorde inte mycket under våra fyra dagar. En dag åkte vi på snorkelutflykt till Mnemba-atollen - halvbra snorkling om jag ska jämföra med vad jag har sett i Asien, men en ganska trevlig utflykt ändå.

Efter fyra dagar i Nungwi åkte vi söderut igen, till Jambiani som ligger på Zanzibars sydöstra kust. Vi bodde på Coral Rock Hotel och det visade sig vara ett lyckokast - helt klart det bästa hotellet i området och helt klart den bästa möjliga avslutningen på vår resa. Om Nungwi är lugnt så är Jambiani om möjligt ännu lugnare. Här gör man inte mycket förutom att läsa, promenera på stranden och betrakta tidvattnet som kommer och går. Tidvattnet är minst sagt märkbart här. När det är lågvatten - på morgonen och förmiddagen - kan man gå flera hundra meter rakt ut och ändå inte ha vatten högre än till vaderna. Vid lågvatten fylls stranden av människor som letar snäckor och fisk, och av kvinnor som odlar sjögräs som plockas och säljs till Filippinerna. Vid högvatten behöver man inte gå mer än ett par steg ut i vattnet för att kunna simma.

Jambiani är en ganska stor by som vi promenerade i ett par gånger, men förutom det lever man ett lugnt liv här. En dag gjorde vi en utflykt - delfinsafari. Jag är i ärlighetens namn ingen snorkelfantast. Jag är inte förtjust i djupa vatten utan håller mig hellre på land, men delfinerna måste man ju ändå se. Den här utflykten var dock en jag kunde ha sluppit, visade det sig. Vi blev hämtade tidigt, tidigt och åkte en kort bit söderut, till Kizimkazi på den södra udden. Här skulle vi i sällskap med tre tyskar åka ut i en liten träbåt för att förhoppningsvis få chansen att snorkla med delfiner. Jag inser att de människor som arrangerar turerna gör allt för att tjäna pengar och egentligen inte bryr sig om vilka förhållanden de tar ut turisterna i, men det här var ett tillfälle när de med facit i hand borde ha ställt in turen.

Direkt när jag klev i båten halkade jag baklänges och slog hårt i en kant på båtgolvet, med en öm fot och ett enormt mörklila blåmärke över höften som resultat. Sedan for vi iväg, och det var nog en av de värsta båtturer jag har gjort. Dyningarna var 3-4 meter höga och dessutom var det meterhöga vågar på dem så båtfärden blev allt annat än njutbar. Givetvis började jag känna mig sjösjuk efter en stund och tillbringade större delen av turen med att suga på minttabletter och fokusera på att inte kräkas. Vi såg några delfiner svischa förbi, men det var bara UP som var galen nog att hoppa ur båten för att snorkla. Vi andra ville nog helst bara tillbaka till land igen. När vi nästan var i land överraskades vi av en störtskur och vågorna som sköljde över oss när vi klev ur båten gjorde oss bara ännu mer dyblöta än vi redan var. Delfinsafarin fick ett abrupt slut när tyskarna krävde att bli körda tillbaka till sitt hotell omgående. Så kan det gå.

Förutom delfinturen var våra dagar i Jambiani underbart lugna och avkopplande. Vi har varit totalt avstressade, ätit god mat, läst böcker, badat i poolen och i havet, vandrat på stranden... Så skulle jag kunna leva ofta och mycket. Ibland går tiden för fort.