2009-08-21

Socialt rädd, tydligen
Igår körde jag mitt första styrkepass på två månader. Jag kan utan att överdriva säga att det kändes som att det var mitt första pass på två månader. Det var skitjobbigt, rent ut sagt - armhävningarna mitt under passet var rena mardrömmen. Jag behöver verkligen komma igång med träningen nu efter sommaren så det är bara att ge mig på passet igen nästa vecka.

Annars blev det en hemmakväll. Vi åt tacos vilket jag fortfarande tycker är barnsligt gott och sedan beställde jag två kjolar från LaRedoute. Inte för att jag inte redan har tillräckligt många utan för att jag tydligen är en riktig shoppinggalning som inte går att hejda... Däremot avstod jag från koftan och bestämde mig för att jag visst har tillräckligt många redan. Någon måtta får det vara. Vi tittade lite på Hemnet också och hittade några hus och lägenheter som vi kanske ska titta på. Saga var piggare igår och ville till och med gå ut och gå så det är ett bra tecken. Tuva däremot håller sig helst inomhus.

Jag har bestämt mig för att försöka hitta något kul att se fram emot i höst och igår mailade jag ut till ett gäng tjejer för att höra om de vill åka med på en långweekend till London. EE svarade direkt att hon är på så det var roligt att höra. Jag hoppas få ihop ett par tjejer till, det är ju roligast om man är ett gäng. Men förutom EE har det varit klent med svar så vi får se.

Idag är det fredag igen och fredag betyder inbjudan till after work via maillistan jag är med på via Facebook. I vanlig ordning våndas jag. PR ska ut någonstans med ett par vänner och jag vet att jag är välkommen att hänga på dem om jag vill. Det vore det enkla, trygga valet. När jag frågade JP tidigare i veckan svarade hon bara att hon var upptagen på fredagen men idag fick jag höra av PH att de ska på Gerdas tillsammans med några andra tjejer. PH skrev att jag var välkommen dit men JP sa ingenting om det och av någon anledning gör det mig ledsen. Man är liksom inte välkommen i alla sammanhang längre. Jag vet inte vad jag ska tänka om det.

När det gäller den större after worken på Soap Bar så är det 5-6 personer som jag känner som har tackat ja. EE skrev i sitt mail igår att hon ska gå dit och idag kom ett nytt mail där det stod att även SS och HW ska gå dit. Jag vet inte vad jag känner - jag är urkonstig men på något sätt gör det ont att veta att folk gör upp planer, att de först tackar nej till mig och sedan tackar ja till någon annan. Är jag helt hopplös som person? Är jag en fullständig social katastrof eller vad är det för fel? I morse hade jag en total meltdown innan vi kom iväg till jobbet. Bytte kläder gång på gång och fick ett utbrott över att precis allt kändes fel. Det är som vanligt när jag ska träffa det här gänget. Jag blir fullständigt panikslagen innan och hittar ingenting att ha på mig. Det är som att jag måste klä mig i en rustning för att kunna överleva kvällen. Jag vet inte varför den här rädslan inte släpper. Jag vet när den uppstod - det var i samband med Kroatienresan förra sommaren. Men jag vet inte varför den inte går över. Jag vet inte varför den bara verkar växa sig allt starkare med tiden i stället för att mildras. Helt klart är det någonting alldeles galet med det, med mig.

Just nu känner jag mig bara ledsen för precis allt. Jag vill bara åka hem och dra täcket över huvudet och bli osynlig. Slippa alla krav och måsten, slippa drabbas av panik över en after work med några före detta bekanta. Jag känner spontant att jag inte litar på någon alls nu, att ingen vill mig väl, att ingen bryr sig. Frågan är vad som är värst - att vara utskrattad eller osynlig.