2009-08-20

Tillbaka i rutinerna
Jag kom igång lite med marknadsbudgeten för 2010 igår. Det är svårt - jag har aldrig i hela mitt liv gjort en budget förut. Det är en läroprocess och jag får förhoppningsvis lite hjälp på vägen också. Efter jobbet körde jag mitt första träningspass på ett par månader. Jag kan inte säga att jag var jättetaggad och det var rejält jobbigt, och dessvärre faktiskt inte jättekul heller. Instruktören är duktig men hon är ju inte PA och det är knappast hennes fel. Jag ser fram emot att PA kommer tillbaka även om jag inser att det kommer att dröja några månader. Hon fick tydligen en dotter i måndags så det var roligt att höra att allt har gått bra ändå.

Annars har jag inte riktigt varit på humör igår. Jag fick en flashback från hur det var för ett år sedan, före Kroatien, och det lyfte inte direkt. Jag och UP åkte iväg och storhandlade igår kväll och givetvis kom vi att börja prata om det då - tack vare mig, det var jag som började ta upp det. Jag kan inte förklara vad som hände för ett år sedan, mer än att det kändes som att precis varenda människa i världen tog UP's parti emot mig. Mina vänner förstod mig till en början, men efter att de hade pratat med UP var det i stället jag som måste släppa min inställning och gå vidare, låta UP få som han ville. Det var bara jag som skulle ändra mig, aldrig UP. Det var aldrig någon som föreslog för honom att han kanske borde stanna hemma för min skull. Inte en enda. Allt handlade om mig och det gjorde att jag kände mig sviken av precis varenda människa i gänget. Jag kände aldrig ens att någon försökte förstå mig och det tog väldigt hårt. UP har svårt att förstå varför jag drar mig för att umgås med de här personerna än idag och jag kan helt enkelt inte förklara det. Jag kan däremot inte förstå varför inte ens UP träffar dem längre. Det är helt upp till honom vad han vill göra med sitt liv och jag vill inte att han ska styras av mig och mina känslor utan av sig själv. Jag antar att jag är rädd att han förändrar sitt liv på ett sätt som han senare kommer att ångra.

I morgon är det after work med gamla gänget och jag vet inte hur jag ska göra. Jag borde gå ut och göra något, helt klart. Jag borde vara social, jag borde träffa folk. Jag borde gå dit bara för att bevisa för mig själv att jag klarar det, att jag kan överleva en sån kväll. Jag borde även om jag innerst inne inte vill alls. Det är mycket man borde och jag övertalar mig själv att åtminstone fundera på det till i morgon. Livet går ju vidare.