2009-03-19

New York, New York!
Vi är hemma igen efter en hektisk vecka. Med facit i hand kan jag nästan säga att en veckas besök i New York är det minsta man behöver för att hinna se stan någorlunda. New York är stort, stort, stort. Det är ett myller av människor och jag har insett att det är omöjligt att beskriva en typisk New Yorker. Invånarna är hur som helst och ser ut hur som helst. Om något kan jag nog säga att det som de flesta verkar ha gemensamt är attityden att "anything goes" - toleransnivån är lika skyhög som skyskraporna och allt och alla accepteras, oavsett stil, färg eller ursprung.

Något jag blev positivt överraskad av är att New York känns som en väldigt säker stad. Vi råkade inte ut för minsta lilla missöde under vår vecka och det förekom aldrig att vi kände oss otrygga eller oroliga på något sätt. New York är en stad där verkliga människor lever och bor. Det är så mycket mer än det man får se i filmer och på TV. Det är så mycket mer verkligt än så. Jag fascineras över hur många livsöden som ryms på en så liten yta. I varje hus bor människor, många, många, med sina liv, sina öden, sina drömmar. New York känns som the city of dreams, drömmarnas stad. Det är människorna som griper tag i mig mest. Jag undrar över vilka de är och var de kommer ifrån, alla människor som kommer till New York från hela världen för att uppfylla just sina drömmar. Jag undrar hur många som lyckas och hur många som faller i konkurrensen, som är stenhård.

New York är också kontrasternas stad. Enorma, silverglänsande skyskrapor på Lower Manhattan, i finansdistriken. Längre upp, mot Soho, TriBeCa och Chelsea, finns de låga gamla husen med vackra gjutjärnstrappor upp från gatan. Här finns mysiga caféer och supertrendiga restauranger. Uteliggare blandas med finansjättar och fina damer med alldeles för mycket pengar att spendera på de allra finaste märkena. Det är fult och fint, gammalt och nytt i en ständig ström.

Det är inte billigt att leva i New York. Vi träffade våra vänner från Turkiet-resan, DW, ASD och FD och deras lilla dotter, och fick höra om hur de lever och vad de betalar för sitt boende. Uppåt 30 000 kronor per månad för en tvårumslägenhet är inte ovanligt och det låter nästan otroligt att någon kan ha råd att leva så, och ändå gör folk det utan att blinka. Vill man äta hyfsat billigt så är snabbmatsrestaurangerna, där allt dryper av flott, det bästa alternativet. Att handla mat och laga till hemma är dyrt, likaså att gå ut och äta bra. Smakar det så kostar det helt klart.
Likadant är det när det gäller shopping. Det är faktiskt det enda jag blev lite besviken på. För billigt är det definitivt inte. Det billiga är sånt jag kallar Drottninggatan-trash, fula, billiga kläder som jag aldrig skulle sätta på mig. Sedan finns motsatsen - världens mest exklusiva designmärken som kostar hur mycket som helst. Däremot är det svårt att hitta ett mellanläge, den där prisklassen som är varken eller, som jag brukar vilja ha. Det fanns helt enkelt inte så mycket för mig som jag hade väntat.

Jag och UP har gjort allt och lite till i New York. Vi har gått och gått, sett byggnader och sevärdheter. Min favorit är Central Park- som en oas mitt i storstaden, tyst och fri från intryck. En mer än välbehövlig paus mitt i kaoset. Dit skulle jag vilja återvända när det är varmare. Vi har inte förlovat oss och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är besviken över det. För visst har jag hoppats. UP frågade vid ett tillfälle rent ut om jag var besviken över att han inte hade friat till mig uppe i Empire State Building. Jag svarade nej för det fanns inget annat jag kunde säga. UP sa att han trodde egentligen inte att jag var en sådan person som förväntade mig något sådant och det gjorde mig svarslös. Till slut sa jag det enda jag kunde säga - att jag förväntar mig inte att UP ska fria till mig alls för jag tror att om han hade velat det så hade han gjort det för länge sedan. Det betyder inte att jag inte önskar och hoppas, men det skulle jag aldrig kunna säga rent ut. Vissa saker är helt enkelt för stora.