2009-03-10

"Ska ni inte förlova er snart?"
Jag känner mig stressad och pressad från alla håll och kanter. Mycket att göra på jobbet, inte minst med tanke på att jag ska vara ledig en vecka. Mycket att göra hemma och ändå får jag ingenting gjort. Jag längtar bara tills vi kommer iväg nu.

Enda tillfället när jag verkligen kan stänga av precis allt annat är på träningen, cykelpassen på måndagar och onsdagar framför allt. Det är mycket sällan som jag känner mig mer levande än då, mycket sällan som jag är så genomlycklig som under de timmarna. Det kan låta konstigt men att ta ut sig så fullständigt som under de passen, att sitta där tillsammans med elitcyklisterna och pressa mig själv till det yttersta - det är något alldeles speciellt, alldeles magiskt. Jag vill inte missa ett enda pass om jag får välja.

AK har börjat jobba nu igen - ett år av mammaledighet går verkligen fort. Hon sitter alldeles i närheten av mig i stan och hon mailade för att föreslå en lunchdate snart. Jag berättade att vi ska åka till New York och att det i så fall får bli när jag har kommit hem från resan. Direkt kommer svaret: "Jaså, är det kanske en förlovning på gång??" Jag hatar såna kommentarer, rent ut sagt! Jag svarade vänligt men bestämt att nej, det är ingen förlovning på gång, det är inget vi har planerat utan vi ska helt enkelt åka på semester. Men AK gav sig inte så lätt. "Men vem vet, han kanske överraskar dig!" skrev hon i nästa mail. Jag blev så trött på det så jag orkade inte ens kommentera det vidare.

Jag vet sedan länge att AK inte direkt är den mest taktfulla personen som existerar, men jag tycker ändå hennes kommentarer är okänsliga - ungefär som SS gick på när vi träffades och direkt tog för givet att vi skulle förlova oss bara för att vi ska resa bort. Varför kan inte folk bara låta en vara i fred? Att skriva så där känns för mig ungefär som att påpeka för någon som inte kan bli gravid att det väl är dags att börja skaffa barn snart. Alla är inte utan för att de inte vill. Vissa önskar sig inget högre, men ibland är det inte bara upp till den egna viljan att få något att hända. Ibland är man två om det. Jag vet att UP inte är typen som tycker att bröllop och förlovning är viktigt, och jag har slutat förvänta mig att något sådant ska inträffa inom det närmaste århundradet. Det är en besvikelse för mig, det kan jag inte förneka, och att då få ta emot sådana kommentarer som AK's gör knappast saken bättre. Vissa personer lär sig aldrig att förstå bättre än så, tydligen.

Det råder en jämn kamp mellan vinter och vår. Vissa dagar är det värme i luften, solen skiner och ljuset kommer tillbaka. Andra dagar, som idag, vräker snön ner från en jämngrå himmel. Jag hoppas att vädret är bättre än så i New York, men vi måste ändå packa dubbla ytterkläder för att vara redo för alla väder. New York i mars är förmodligen som Stockholm i april - det kan innebära allt från drivis till högsommar.

Idag är det dags för min mammografi. Jag har knappt tänkt på det sedan läkarbesöket i förra veckan, men nu kommer oron tillbaka igen, för det är först idag som jag får någon bekräftelse på att det är antingen bra eller dåligt. Oron finns ständigt där, någonstans i bakhuvudet.

UP hade lämnat sin låda med alla foton öppen och dum som jag är - riktigt korkad ibland, faktiskt - så kunde jag inte låta bli att titta på dem, bilder från 2001-2003. Naturligtvis en hel del bilder på flickvännen i Danmark, från deras resor och upplevelser, från besök i Stockholm som hon hade gjort. Det var väl egentligen ingenting jag inte hade väntat mig, men det blir inte lättare för det. Hon känns bara som en tidigare version av mig i UP's liv - samma språk, samma smeknamn, samma känslor. Eller så är det bara AK's förlovningsprat som har gjort mig extra känslig för allt som är jobbigt. Jag önskar att dagen ska gå fort så att jag får komma hem igen.