2009-03-24

Jobb, jobb, jobb
Det är verkligen fullt upp nu. Lite lugnare faktiskt på jobbet men desto mer att göra privat. Träningen igår var extra jobbig av någon anledning. Jag kände mig inte så stark som vanligt men kämpade på och gjorde mitt bästa. I slutet av passet fick vi veta att instruktören, PA, som är min favorit alla kategorier, ska bli mamma om bara fyra månader. Hon är så smal så det verkar otroligt att hon redan har gått halva tiden. Det är roligt för henne men tråkigt för oss som mister vår bästa instruktör. Jag hoppas hon kommer tillbaka snart.

Jag gick en kort sväng på stan efter träningen - mitt shoppingsug fick inte riktigt utlopp i New York eftersom jag hittade så lite så jag hoppades på bättre lycka här. Jag såg två snygga randiga t-shirtar som jag nog ska prova men annars var det inte så mycket roligare här heller faktiskt. Jag känner det där ständiga behovet av förnyelse, av att hitta min stil och den jag ska vara. Jag vacklar fram och tillbaka och blir sällan helt nöjd med resultatet. Men kanske så småningom.

Jag har börjat dra ner på min migränmedicin nu, från tre tabletter per dygn till två som min neurolog föreslog. Jag har bara gjort det i några dagar, sedan jag kom hem från New York, och i morse vaknade jag med dunkade migrän. Jag vet inte om det är ett resultat av minskat antal tabletter eller om det skulle ha hänt ändå. Min läkare vill testa det här ett tag för att se om jag fortfarande behöver äta så mycket som tre tabletter per dygn. Funkar det bra så kan jag dra ner men i värsta fall måste jag kanske öka dosen ännu mer. Jag hoppas att det här bara är en tillfällig svacka. Ju färre tabletter jag måste proppa i mig desto bättre är det.

Det är en sak som förvånar mig och det är hur jag har börjat känna inför framtiden. I min omgivning verkar det som att "alla" väntar barn nu, eller redan har det. Jag tycker fortfarande att det på många sätt är stort och läskigt, men till min förvåning är det ändå en del av mig som faktiskt börjar känna att det kanske trots allt är så jag också vill leva mitt liv. En stor del av mig gillar fortfarande friheten jag trots allt har idag. Jag kan ägna min fritid åt i stort sett vad jag vill. Jag kan åka på vilka resor jag vill, jag kan leva mitt liv som jag väljer. Med barn skulle det inte vara så. Jag skulle vara bunden på ett helt annat sätt och den tanken skrämmer och känns allt annat än lockande. Samtidigt börjar jag mer och mer känna att om jag och UP ska byta bostad så är det nog ändå ett hus vi ska satsa på. Och i ett hus kan vi ju knappast bo bara han och jag... Det finns mycket att fundera på, helt enkelt.