2009-03-23

Stadgat värre
Någonting har hänt under de senaste månaderna. Sveriges vildaste partygäng har förvandlats till stadgade personer som är förlovade, sambos, gifta, gravida, har barn. Det är otroligt men sant och helt plötsligt verkar jag och UP vara de minst stadgade personerna i gänget. Vi har tagit mest tid på oss av alla, så är det ju. Det vet jag. Men ändå.

I fredags körde jag ett skönt träningspass efter jobbet. Jag ville inte kompromissa bort det - jag är inne i ett suveränt flow nu när jag bara tycker att träningen är det absolut roligaste som finns. Jag har mätt mig som vanligt i helgen och tyvärr - inte helt oväntat - har USA-veckan resulterat i att jag har gått upp ett par centimeter över stuss och lår. Inte kul och inte bra så det gäller att jag kommer in i bättre vanor nu, äter mindre och nyttigare och tränar mer. Efter träningen tog jag all tid i världen på mig inna jag skulle möta upp UP. Vi skulle gå till Grappa för en after work med gamla gänget och ju längre dagen gick desto mer ångest inför kvällen fick jag. Jag har knappt träffat det här gänget någonting sedan i somras, när allt bara handlade om Kroatien och allt bara var skitjobbigt. Min naturliga instinkt sedan dess har varit att bara hålla mig undan, för att jag inte har orkat gå igenom samma sak igen. Men nu var det dags - helkväll på Grappa och alla skulle vara där.

Till min förvåning - och positiva överraskning - får jag ändå säga att kvällen avlöpte bättre än väntat. Det var faktiskt roligt att träffa gänget igen och faktiskt hade jag en del att säga också, trots att jag knappt trott det innan. Kort sagt gick det bra och vi blev borta hela kvällen, var inte hemma förrän framåt midnatt. Med UP var det däremot upp och ner under kvällen. Jag ville inte hänga på honom för mycket utan försökte prata med andra och hålla mig borta från UP så mycket som möjligt. Efter ett tag hamnade vi ändå tillsammans och jag vet inte om det var bra eller dåligt, men så blev det i alla fall. Efter Grappa gick vi vidare hem till FA och LA som ordnade en liten spontanfest men där var vi inte länge - de andra skulle gå vidare ut och både jag och UP var fortfarande trötta efter resan så vi åkte hem i stället.

Kvällens kanske ännu större överraskning var att alla var så extremt stadgade. FA och LA väntar barn - LA var höggravid och även JW som gifte sig i höstas ska ha barn i augusti. Vi fick höra att JN ska gifta sig nästa sommar, IN ska gifta sig i maj och ett annat par hade nyligen förlovat sig. KH och JD planerar att bilda familj så småningom och US och AN har blivit sambos. Ibland går det verkligen fort. Från partygäng till familjegäng på bara några månader. MB berättade att han hade träffat sitt livs kärlek. Hon är gift och ligger i skilsmässa och hans ord kastade mig raskt bakåt i tiden - jag kunde nästan höra UP stå och säga samma sak om sitt gamla strul, horan som har förstört så mycket för oss. Skillnaden mellan de två är väl att MB's flickvän verkar vara lika kär i honom medan i UP's fall var personen bara ute efter en fegare väg ut ur sitt äktenskap. Hon strulade ju inte bara runt med UP utan även med JN och vem vet vilka fler. Så det är ju inte alls samma sak, men det fick mig ändå att börja tänka på det igen.

Helgen har inneburit mycket hemmajobb. Vi har laddat över och sorterat våra New York-bilder och gjort i ordning en visningsmapp som vi har kört för föräldrarna i helgen. Vi har handlat, tvättat, städat... allt det vanliga tråkiga som alltid måste göras och som alltid verkar ta för mycket tid från andra saker. På lördagen åkte vi till mina föräldrar och Maja. De mådde bra, vi fikade, tittade på kort och var ute på en skön promenad i det nästan vårliga vädret. Lördagkvällen tillbringade vi hemma, åt middag och tog det ganska lugnt.

På söndagen hade vi bokat in en visning. Det var ett litet hus i Ella Park som vi hade stora förhoppningar om, men som i verkligheten visade sig bara vara tråkigt. Trist läge nära en större trafikerad väg, tråkig trädgård, tråkigt hus med 80-talskänsla, trots att det var nästan nybyggt. Jag blev besviken över ännu en grusad förhoppning. Jag fattar inte hur alla andra kan ha så lätt att hitta rätt bostad. Vi letar och letar och kommer aldrig fram verkar det som. Men jag har varit inne på Hemnet och gjort en snabbsökning inför nästa helg och då finns det flera hus som verkar bra. Då, kanske, kanske...

På söndagkvällen var vi hos AP för att äta middag. Jag tycker väl inte att det är jätteroligt att åka dit men det är ändå sånt som ska göras. Vi tittade på lite gamla kort och givetvis, självklart, dök det upp en massa bilder på UP och hans förra sambo. Självklart ska det vara så. Kan jag aldrig bli fri från det? När vi kom hem deppade jag nästan ihop - det kändes som att allt bara går åt skogen nu. Vi kommer aldrig framåt någonstans. Jag önskar att jag och UP ska förlova oss och gifta oss, men det är så otroligt svårt att ta upp det med honom. Jag vill inte be om det och jag vill inte driva honom till något han egentligen inte vill eller är redo för. Jag har fått veta att UP och hans förra sambo förlovade sig på en romantisk resa till Skagen. Han friade och de bytte ringar direkt. Det var planerat, de hade pratat om det innan resan. Men ändå. Storslaget, en resa till en vacker plats, romantiskt så det förslår. Hur ska jag kunna göra mer än det?

Vi kom att prata mer om det ändå och UP sa att han har funderat på datum för när vi ska kunna gifta oss. Han tänker på det men sedan blir det ingenting. Han tycker det är jättesvårt, visade det sig. Han vill hitta en plats där vi förlovar oss som ligger nära, så att vi kan återvända dit när vi vill för att hämta kraft och inspiration, för att minnas den dagen varje gång vi kommer dit. Det är en vacker tanke. Men jag tänker samtidigt att jag kan ju inte nå upp till hans förväntningar. Han vill ha allt, han vill ha storslagen romantik, massor av känslor, allt man kan tänka sig. Jag kan inte ge honom det. Jag kan bara vara den enkla person jag är, med alla mina problem och tankar, med allt som snurrar, allt jag vill och önskar mig. Men jag är inte storslagen. Det är som att UP ser mig som något så mycket större än jag är i verkligheten. Jag undrar bara när han ska upptäcka sanningen, vem jag verkligen är. Att jag ju inte är mer än så.