2011-10-21

När allt förändrades
Den 21 september förändrades hela vårt liv bara på några sekunder. Efter allt som hänt kände jag inte att jag bara kunde gå tillbaka till mitt gamla liv och min gamla blogg och fortsätta som förut, utan jag valde att börja om på nytt med bloggen Livets dagar. Där fortsätter jag att skriva om det som händer i mitt liv.

2011-09-20

Tidsjakt
Puh, det är mycket nu! Den här veckan kör det igång, hela den långa raden av undersökningar och förberedelser och planeringar. Nu är det allvar. I morgon är det ultraljud hos mödravårdcentralen och jag hoppas det går bra. Vi kommer nog inte ta reda på könet - ju längre vi kommer desto mindre viktigt känns det på något sätt. Jag har dessutom bokat om min tandoperation som låg i slutet av oktober. Nu är den två veckor tidigarelagd och det är lika bra att bara få det gjort. Inget att vänta på och ju fortare jag är av med alla jobbiga saker desto mer kan jag koppla av efteråt. Men utan omsvep kan jag säga att jag fasar för de kommande veckorna - de är ett eldprov för mig med all min sjukhusångest. Allt på en gång bara.

Igår var det cykelträning och oj så svårt det är att ta det lugnt! Jag kan helt enkelt inte låta bli att gå upp i hög puls och intensiv träning när jag sitter där - det sitter i ryggmärgen så att säga. Kanske borde jag flytta längre bak i salen i stället och försöka att bara fokusera på mig, men det är ju inte lika roligt heller. Idag ska jag köra egen styrketräning hemma och i morgon är det cykel igen, full fart med andra ord!

Det känns som att tiden är vår största utmaning just nu. Det är mycket, mycket som händer under hösten och vi kämpar för att få dagar och timmar att räcka till. Ska vi få till en semesterresa under hösten? Ja, det måste gå på något sätt, men det blir ett evigt pusslande kan jag säga. Men det är så sant som det är sagt: bara få det gjort på något sätt.

2011-09-19

Energitillförsel
Den här helgen har jag lagt mycket fokus på att tillföra energi till mig själv. Det har behövts: jag har varit ovanligt trött i största allmänhet, och dessutom har jag min eviga sjukdomsoro som ligger som en tung blöt filt över allting och gör att jag knappt förmår känna glädje över någonting överhuvudtaget nu. Alla pratar om graviditeten som "nio magiska, underbara månader" och själv känner jag mig mest bara gråtfärdig.

Om jag bara hade gjort undersökningen på bröstkliniken och fått ett positivt svar så hade nog ett ton lyft från mina axlar direkt. Men nu är jag inte där ännu, undersökningen är inte gjord, jag vet ännu inte vad som kommer fram då. När jag pratade med läkaren i telefon i somras frågade jag rent ut om det fanns någon som helst anledning till oro på grund av det besked jag fått, och hon svarade klart och tydligt "nej". Så varför kan jag inte tro på henne?? Jag blir verkligen galen på mig själv för det här.

Jag pratar mycked med U, och han är underbar - lyssnar, stödjer, peppar. Han gör mig så mycket lugnare och tryggare i livet. Vi har pratat om hur jag ska komma tillrätta med min oro, och jag är helt medveten om att mitt sätt att se på problemet är en stor del av själva problemet i sig. Vi pratar om kbt, och jag kan absolut se att det vore bra för mig - det eller något annat liknande. Samtidigt är tanken skrämmande. Jag är rädd att inte bli tagen på allvar, rädd att inte själv ta problemet på allvar när jag väl sitter där utan att jag kommer att tona ner och säga "det är inte så farligt egentligen". Jag är rädd att det inte ska hjälpa utan att jag bara ska misslyckas. Men jag måste absolut försöka med någonting, för just nu håller jag på att förstöra hela livet för mig själv, och det får jag helt enkelt inte fortsätta med.

I lördags hade vi en jättefin dag: soligt och varmt, riktig sensommar. Vi ägnade dagen åt hemmet, städade, fixade på balkongen, tog en lång skön promenad bort till Kristineberg och tillbaka. På kvällen hade vi fina PR på besök - hon som av en slump satt vid skrivbordet bredvid mitt när jag började på jobbet, och som idag är en av mina närmaste vänner. Hon har nyligen kommit tillbaka från Tanzania och det var jätteroligt att ses och höra hennes berättelse, efter att vi själva varit på samma platser som hon. PR hade med sig den första presenten till vårt blivande barn: en underbar liten mobil med afrikanska djur sydd i härliga mönstrade tyger. Jättefin!

Söndagen ägnade vi åt mer fix, fast den här gången var det bilen vi fokuserade på. Den håller på att rosta ihop, vilket är synd eftersom det i grund och botten är en bra bil. Men rosten måste åtgärdas, och vi för en hopplös kamp mot den kan man säga. Vår grundtanke har varit att behålla bilen så länge det går, eftersom vi bedömer att den räcker för oss storleksmässigt även om vi har barn. Men i söndags fick vi veta att det inte är möjligt, och anledningen är att det inte går att montera bort airbagen på passagerarsätet - det går alltså inte att sätta dit en bilbarnstol. Så var det med det, det blir att köpa ny bil med andra ord och till det kommer också större och dyrare garageplats och jag vet inte allt. Lagom kul men det är inte mycket vi kan göra åt det som läget är.

Efter biljobbet åkte vi en kort sväng till mina föräldrar, och det var helt klart helgens mest sorgliga och deprimerande stund. Att komma dit och se Majas grav och hennes saker är fruktansvärt för mig, det tar fram all sorg till ytan. Pappa förmår sig inte att ta bort några av Majas saker utan tycker det skulle vara som att utplåna precis allt, och det är synd att han bara ser henne i sakerna och inte som jag ser henne, i sin himmel, lycklig, där hon har det bra och gör massor av roliga saker. Det är synd också att mamma och pappa förstås står milsvitt ifrån varandra i den här frågan. Mamma vill ha bort allt, hon kan inte förstå pappa alls, lika lite som att han kan förstå henne.

Så fort vi kom innanför dörren frågade pappa om vi hade med oss blommor till Majas grav. Det hade vi förstås inte, och jag kände nästan anklagelsen i hans röst när han frågade. Sedan började han prata om hur svårt Maja hade haft det på slutet när hennes kropp inte orkade längre, och jag ville bara gråta. Det känns så sorgsamt allting, hela stämningen i huset gör mig ledsen, får mig att bara sjunka ihop och tappa all energi. Det är som att ingenting kan eller får förändras eller förbättras, utan allt ska vara som vanligt: samma fula gamla trasiga saker, ingenting får vara nytt eller fint eller vackert. Allt är bara uppgivet och deppigt. Jag nästan flydde därifrån och insåg än en gång hur otroligt mycket glädje Maja gav mig varje gång jag var där. För hennes skull gick det bra, men nu när hon är borta orkar jag inte med det längre.

Desto gladare blev jag bara en liten stund senare när vi var i mataffären, för vem träffade vi där om inte GA! Hon är en riktig glädjespridare för mig och jag berättade förstås för henne att jag ska ha barn bara några månader efter henne. Riktigt roligt att få prata om det med GA och vi kan se fram emot att vara lediga tillsammans vilket blir perfekt! Människor som GA behöver jag i livet - det gör vi nog alla.

2011-09-16

På låtsas
Min kiropraktor är en välsignelse! Han kan och han känner och nästan ser precis var jag har ont, och sedan kan han dessutom göra något åt det. Jag är så glad att jag började gå hos honom för två år sedan - det är värt allt! Idag nämnde jag mina farhågor om att jag kanske har fått problem med foglossning. Jag berättade var jag har haft ont och hur det känns, och han sa direkt att nej, det där är inte foglossning. Jag blev så lättad att jag hade kunnat gråta, för det verkar vara en mardröm. Han berättade också att det här med foglossning är ett nordeuropeiskt fenomen. Till exempel i Australien, där han är utbildad, har man aldrig ens hört talas om begreppet foglossning. Det är intressant och märkligt. Jag fick behandling med tryck och akupunktur och nu känns det faktiskt bättre. Men jag ska fortsätta lyssna på min kropp, göra det som känns bra och sluta med det som är obehagligt. Enkelt!

Och så något helt annat som jag ofta har reflekterat över: bloggvärlden! Jag tycker bloggvärlden är oerhört fascinerande, på något sätt, för den är så märklig och så långt ifrån verkligheten på många sätt. Det märks väldigt tydligt vilka butiker och märken som sponsrar bloggare, för i perioder ska alla gå omkring i kläder och accesoarer köpta i samma butik, och alla klär sig likadant och har samma inredning hemma.

I verkligheten, i min värld, känner jag inte en människa som klär sig i till exempel Odd Molly, Lexington eller Chill Norway, ingen som går i stövlar från Hunter eller Prime, ingen som har hemmet fyllt av prylar från Tine K och Day Home. I bloggvärlden är det det enda som går hem, det är vad alla har. Märkligt är det och det gör att bloggvärlden på något sätt känns mer och mer overklig för mig, som en kuliss nästan där alla måste göra likadant för att passa in och fortsätta vara "inne". Jag har periodvis följt ganska många olika bloggar, och många har kommit och gått genom åren. För det mesta tappar jag intresset när alla blir för lika, alla skriver om samma sak, alla har likadana bilder, likadan inredning, likadana kläder. Jag vill hellre läsa om verkligheten, om riktiga människor med allt vad det innebär. Det ger mer i längden.

2011-09-16

Leva upp till förväntningarna
Igår "kom jag ut" för tre personer till. Jag mötte KGH på träningen och eftersom jag normalt är den som lyfter riktigt tungt i styrkepassen, men inte längre, var jag ju tvungen att tala om för henne att jag är gravid och alltså måste lägga om träningen ganska rejält. Jag berättade att jag är i vecka 19 och hon upprepade gång på gång att det var helt otroligt, det syntes ju knappt någonting! Hon hade haft sina misstankar om att jag kunde vara gravid däremot...

Sedan träffade jag EE och JP på middag och berättade för dem också. Och även där: JP hade sist vi sågs varit helt säker på att jag antagligen var gravid men inte velat fråga, och precis som jag var så säker på hade hon och PH spekulerat vilt i om det var så eller inte efter att jag åkt hem. U berättade för mig förut i veckan att reaktionen från MNP var densamma, hon hade undrat men inte velat fråga, och AP sa ju också att hon minsann hade tittat efter om jag hade någon mage under sommaren. Samma sak var det ju med NM och jag vet inte hur många fler.

Och jag undrar varför det är så här? Nu är vi gifta, nu måste vi så klart skaffa barn också! Det är ju så man gör, eller hur? Det känns minst sagt tröttsamt att varenda människa verkar gå omkring och förvänta sig att vi ska vilja ha barn så fort vi har gift oss, inte så att vi har något val, utan att det är ju bara så: klart man ska vilja ha barn!

JP berättade om en kollega som träffade sin man redan i tonåren. De har aldrig velat ha barn och har alltid varit helt säkra på det, däremot har de stort hus, flera hundar och allt möjligt. Denna kollega har tydligen hundratals gånger fått förklara och försvara valet att inte ha barn, och varenda människa verkar vara tvärsäker på att valet att ha hundar måste bero på att de inte kan få barn och hundarna är en ersättning för det. Fortfarande verkar det inte alls vara OK att helt enkelt vilja ha barn, utan har man inte barn så måste det ju bero på att man inte kan, eller hur?

Jag är nu inte en person som gärna gör precis vad andra förväntar sig, så för mig känns det väldigt tråkigt när vi berättar om att vi väntar barn och alla människor bara säger "aha, jag visste det, det var precis vad jag väntade mig!". För mig tar det lite udden av den glada nyheten att ständigt få den reaktionen.

Just den här veckan har det varit så där halvkul att vara gravid. Jag har varit orolig i magen nästan hela veckan, det känns trångt och obekvämt och trycker mot urinblåsan så att jag måste gå på toaletten i princip hela tiden. Dessutom har min onda höft kommit och gått och sedan träningen igår har den blivit värre, vilket gör mig orolig. Jag vill verkligen inte få problem av foglossning och är rädd att det är det jag har råkat ut för. Jag har sökt information om foglossning på nätet, men det är svårt att läsa sig till om det är det jag har - det verkar kunna sitta var som helst och hur som helst och det är lätt att tro att varenda problem i höft- och bäckenregionen är just foglossning. Idag ska jag i alla fall träffa min kiropraktor och då ska jag ta upp problemet med honom. Förhoppningsvis kan han ge mig lite mer svar och avgöra var problemet sitter.

2011-09-15

Lite extra stöd
Idag använder jag mina nya stödstrumpbyxor från Lindex. De är sköna faktiskt, fast de sitter lite för hårt i midjan så jag har fått rulla ner dem en aning över höfterna. Så är det, magen växer. Konstigt och fortfarande ovant och det här är ändå bara början! Snart blir det kanske att jag får börja handla gravidstrumpbyxor i stället. Och amningsbehåar och jag vet inte allt. Jösses!

Träningen gick halvbra igår. Jag hade inte huvudvärk, fast jag kände mig ändå inte riktigt i form, tyckte jag satt obekvämt på cykeln och att det helt enkelt inte kändes riktigt bra att träna. Det är också svårt för mig att inte ta i för mycket när jag cyklar - det är så lätt att pulstopparna kommer som vanligt. I kväll är det body pump och jag ska ta det lugnt även där. Avstå från alltför tunga vikter, inga utfall, inga raka situps och inga lyft över huvudet. Det går ju att anpassa träningen och det är en fördel.

Efter träningen ska jag träffa EE och JP. EE har jag inte sett på ett halvår, JP inte fullt så länge sedan. Men ingen av dem vet att jag är gravid och jag tänker nog till en början inte stäga något om det utan testa och se om de märker något ändå. Det blir roligt!

Det är skönt att ha U hemma igen efter ännu en tjänsteresa. Vi har inte sett mycket av varandra den här veckan och jag ser fram emot att ha mer tid i helgen. Han är min trygghet i livet. Jag har tänkt en del på Maja också och mina känlsor är blandade: jag är ledsen över att jag inte kan träffa henne och tankarna på hennes sista tid när hon bara var så trött och svag får mig fortfarande att gråta. Samtidigt vet jag att hon har det bra nu. Men saknaden är stor.

2011-09-14

Positiva tankar
Jag har bestämt mig för en sak: jag måste ta tag i min ångest för sjukdomar. Jag är hypokondriker, så är det, och just nu mår jag så pass dåligt att det drar ner min glädje över det mesta i livet. Jag har läst lite om hypokondri, eller hälsoångest som det också kallas, och visst är det det jag har. Jag litar inte på lugnande omdömen från läkare utan tänker att det måste finnas något mer, något dödligt, något farligt. Jag söker ständigt efter tecken på allvarliga sjukdomar hos mig själv, och allt och lite till kan tolkas som något livshotande. Jag vet mycket väl att det här verkligen inte är bra för mig och jag måste helt enkelt komma tillrätta med det för att inte gå under och förstöra hela livet för mig själv. Jag måste göra det för det finns inga alternativ. Och ärligt talat: såvitt jag vet, rent ut sagt, så är jag ju frisk. Ingen har sagt något annat. Det är bara en fråga om att jag ska våga tro på det också.

Jag har fixat lite ärenden sedan igår: köpt stödstrumpor och fyllt på underklädesförrådet, handlat specialkattmat hos veterinären, köpt järntillskott och havandeskapsolja. Sånt som ska bli gjort.

Saga har inte varit rumsren sedan hon kom till oss, vilket är otroligt synd, och jag tror att det helt enkelt beror på att hon faller in i gamla ovanor. Hon är van att inte vara rumsren när hon är hos oss, så då gör hon som hon brukar. Jag vet inte hur vi ska komma tillrätta med det - vi har försökt med allt och lite till i alla år vi har haft Saga, och det är fortfarande som det är. Förutom det är det jättehärligt att ha fröna hos oss igen, de är gosiga och snälla och verkligen ett sällskap på kvällar och helger. Det blir nog en vända till hos RL innan vintern, men sedan kommer de vara hos oss ett bra tag. Jag undrar verkligen vad de kommer tycka om att få ett småsyskon i februari!

Idag har jag av två personer fått kommentarer om att det inte syns att jag är gravid. Det är lustigt - jag är ändå i vecka 19 nu, snart halva tiden, och jag tycker helt klart att det syns nu. Men min kollega PE sa idag att det inte syntes alls, och en kvinna i en butik trodde att jag precis hade blivit gravid och tyckte det var bra att jag började använda havandeskapsolja så pass tidigt. Jo tack, jag blir lite full i skratt faktiskt! Jag har anmält mig och U till föräldrakurs på mödravårdscentralen så nu börjar det hända saker på riktigt. Förberedelser, förberedelser!

2011-09-13

Vikten av att vara viktig
U brukar ofta prata om att alla människor vill känna sig viktiga, kompetenta och behövda. Det är lite av hans mantra, och ibland skrattar jag åt det, men ofta inser jag hur sant det är.

Jag känner det nu: min chef har - tror jag - så stort förtroende för mig på jobbet att han inte ens behöver ta hänsyn till att ge mig tid när jag ber om hjälp. Annat har han tid för, om han vill, men mina frågor måste jag tjata och tjata igen om. Känner jag mig viktig och prioriterad? Inte mycket.

Hemma är det U som allt som oftast måste låta sitt jobb gå före våra gemensamma saker. Det är inte alltid det är sånt som är så viktigt, egentligen, men det är ändå tråkigt för mig eftersom jag känner att jag bara håller på med trams, inte sånt som spelar roll på riktigt.

Nu har vi skrivit upp långa listor över saker vi har att göra under de kommande månaderna innan vårt barn kommer, om allt går som det ska. Det är stort och smått: från att boka semester i höst till att köpa barnvagn och bilbarnstol till att läsa på om föräldrapenning till att fixa bilrosten till att få upp våra semesterbilder i hallen. Allt möjligt, men saker som vi har som mål att ha klara före februari. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur U tror att vi ska få allting gjort, om han trots allt ändå måste prioritera sitt jobb först? När ska vi hinna allt? Eller ska jag dra det mesta själv? Ja, det är sant, mycket kan jag göra på egen hand, men det är inte alltid jag vill eftersom det mesta trots allt är sådant som berör oss båda lika mycket.

Igår kom jag äntligen iväg och tränade - och jag hann hem innan migränen slog till - och för en gångs skull gick det bra. Jag orkade och det svåra var snarare att hålla igen. Det är ju inte meningen att jag ska gå upp i för hög puls nu när jag är gravid, och det är svårt att inte köra för fullt när jag annars alltid är van att ta ut mig fullständigt. Jag är i alla fall glad att det går bra att träna så här långt och håller tummarna för att det fortsätter likadant. Idag skippar jag gymet, i stället blir det en promenad och sedan styrketräning hemma. Det är bra träning det med.

Det är lite bisarrt annars - jag menar, jag har tusen saker att vara glad och tacksam för, men just nu kan jag säga att bröstundersökningen överskuggar precis allt och gör att jag snarare är hur deppig som helst. Jag har övervägt att ringa och fråga om jag kan komma tidigare än det bokade datumet, bara för att få det gjort, men vet inte om det är så att det ska gå tre månader mellan undersökningarna - nu kommer det att vara knappt tre månader sedan sist jag var där och läkaren bad mig återkomma om tre till fyra månader. Så länge som fyra månader kan jag absolut inte vänta, det är inte aktuellt, varje sekund i ovisshet är en plåga för mig. Igår gick jag hem och läste om beskedet från läkaren och det står ju klart och tydligt, två gånger till och med, att förändringen har ett helt godartat utseende. Så varför kan jag då inte tro på det?? Varför envisas jag ändå med att tro att det måste vara något värre? Ja, jag kan verkligen bli galen på mig själv av det här.

U har sagt att jag måste hitta ett sätt att hantera min oro, och han har så rätt, för det här förtär mig totalt. Jag vill inte gå omkring och känna mig konstant ledsen och orolig på grund av vad som kan inträffa med min hälsa. Det är det helt enkelt inte värt, och det är ju som så många säger - det mesta av det vi oroar oss för kommer aldrig att inträffa. Det är det jag måste lära mig att lita på, kanske genom kbt, kanske genom samtalsterapi, jag vet inte vad. Något måste det finnas som gör det lättare. Jag läste igår att mödravårdscentralen har en kurs i mindfulness för gravida, och jag funderar på att gå den - inte för att jag är orolig för vare sig graviditet eller förlossning än så länge, utan för att jag är så orolig i största allmänhet. Kanske är det något som jag kan bli hjälpt av och då är det värt ett försök.

2011-09-12

Kroppsfixerad
Jag tror aldrig jag har varit så medveten om min kropp som jag är nu. Det är så mycket på en gång: tandoperation, bröstundersökning, ont i fotleden, graviditeten. När det gäller bröstundersökningen gnager den mer i mig för varje dag. Nu är det två veckor kvar till läkarbesöket och efter det blir det remiss till nytt ultraljud, ny väntan på svar. Hade beskedet i somras varit "allt ser normalt ut, kom tillbaka om ett år som vanligt" så hade jag inte funderat mer på det. Men nu är beskedet i stället "allt ser helt ofarligt ut men vi vill ändå kolla upp det igen om tre månader". Och det är där jag tänker att något är fel - varför vill man kolla upp något så pass snart igen om det ändå är ofarligt?? Vad är det som inte stämmer?

Vad graviditeten anbelangar så bevakar jag mig själv som en hök: tittar i spegeln på hur kroppen förändras och mäter mig varje vecka. Låren är som förut, rumpan är upp 2 centimeter och midjan upp 6 centimeter sedan i våras. Igår när vi var hos AP passade jag på att väga mig - vi har ju ingen våg hemma - och jag har gått upp 2 kilo hittills, i vecka 18. Jag undrar hur mycket det kommer bli totalt och hoppas jag kommer lindrigt undan och att jag kommer känna igen mig själv efteråt. Än så länge passar de flesta av mina kläder som vanligt men det återstår att se hur länge det håller i sig!

Vi har haft en rätt bra helg annars. Vi har varit trötta båda två efter förra veckan så några jätteaktiviteter har det inte blivit. Men jag har varit duktig och styrketränat och vi har städat och tvättat och fixat med bilen en del - inte så underhållande, men nödvändigt! I lördags var vi och såg Harry Potter och dödsrelikerna 2, äntligen! Den var så bra som jag hade trott, men det är förstås mycket som är annorlunda från boken. Men helt klart en väldigt bra film och ett bra slut på historien.

Igår var vi hos AP och följde bland annat med henne på en lägenhetsvisning i Bergshamra. Det var en riktigt fin lägenhet, vi gillade den allihop. Det stora frågetecknet för AP är huruvida hon alls vill flytta eller inte - hon vill ju egentligen inte, men känner nog mer att den stora villan är henne lite övermäktig eftersom hon är över 80 år nu. Men både jag och U sa att om hon alls ska flytta så är den här lägenheten nog det bästa alternativet för henne. Hon söker efter något som är absolut perfekt, och det kommer hon inte att hitta, men det här är en riktigt bra lägenhet som har det mesta hon söker efter.

Nu är det måndag igen - ännu en jobbvecka. Hösten är här känns det som, det är mörkt och regnigt ute och dags att ställa undan mina allra somrigaste skor till nästa år. Det går fort, tiden mellan sommar och höst, och jag tänker att om ett år, nästa september, då kommer våra liv att vara helt annorlunda. Det är en tanke som svindlar.

2011-09-09

Ännu en hemmadag
Idag hade jag huvudvärk redan när jag vaknade och jag vet att det inte blir bättre av att vara på kontoret, så det blev hemarbete även idag. Som sagt, det är en enorm lycka att vi har den möjligheten för jag tycker helt enkelt inte att det är värt att må dåligt bara för att kunna vara på kontoret. I kväll önskar jag mig en massage av U!

Gårdagkvällen blev i alla fall ganska bra. Jag åt middag, styrketränade och tog en rask skön promenad ett och ett halvt varv runt ön. Den här dagen blir nog ungefär lika fast idag ska jag dessutom städa och annat roligt. Men det är som allt annat som tar emot: skönt när det är avklarat.

2011-09-09

På riktigt
Igår, en liten bit in i vecka 18, så tror jag faktiskt att jag kände de första riktiga rörelserna från den som växer där inne. En märklig och nästan overklig känsla och jag undrar fortfarande nästan om det var på riktigt eller om jag inbillade mig. Hände det verkligen?

2011-09-08

Ta hand om mig själv
Ibland går det inte riktigt enligt planerna. Igår blev ännu en sådan dag när jag med dundrande huvudvärk och så trött att jag nästan såg dubbelt inte hade något annat val än att ställa in träningen och åka hem i stället. Väldigt tråkigt eftersom jag verkligen hade ställt mig in på att träna och dessutom saknar den energikick och glädje det ger mig, men vissa dagar går det helt enkelt inte att välja.

Jag har i alla fall läst på en hel massa om gravidträning, och det verkar faktiskt som att body pump är möjligt att fortsätta med om än med modifieringar. Jag ska dra ner på vikterna framför allt i övningar som belastar ben och höfter samt lyft över huvudet, och jag ska inte göra utfall och frivändningar utan välja benböj och till exempel marklyft i stället. Det blir bra träning ändå och jag tänker att jag får fortsätta pröva mig fram och se vad som känns bra. Jag har skrivit ner en lång lista med övningar som jag kan göra antingen på gymet eller hemma, med gummiband eller hantlar eller bara med kroppsvikten. Så nog finns det alternativ och det känns skönt att jag kan fortsätta hålla igång på en bra nivå om jag bara slipper huvudvärken.

Faktiskt skyller jag huvudvärk och trötthet på vår katastrofalt dåliga arbetsmiljö. Ventilationen är obefintlig, syrenivån är noll, och ljudnivån är stundtals lika hög som om jag hade suttit på tunnelbanan. Att fokusera på jobbet är bara att glömma, det är tusen gånger mer effektivt och rofyllt att jobba hemifrån som jag gör idag. Jag är glad att vi har den möjligheten, men det är skandal att det fortsätter som det gör på kontoret utan att något görs för att förbättra situationen. Vi kan klaga hur mycket vi vill men om inget händer så ger man till slut upp.

Igår gjorde jag lite ärenden på lunchen och gick bland annat förbi Oasis för lite spaning. Det här brukar vara en av mina favoritbutiker, även om min shoppinginspiration verkligen har varit obefintlig de senaste månaderna. Men igår såg jag ett par plagg som jag gillade: en snygg enkel top - perfekt till både kjol eller svarta byxor, tänker jag, och även en randig klänning helt i min smak. Nu är det ju kanske inte läge för mig att köpa vanliga kläder egentligen, snarare bör jag väl snart satsa på mammakläder - hu! - men å andra sidan har jag inte direkt planerat att vara gravid för alltid. Titta och fundera skadar ju aldrig!

Idag har U åkt iväg på tjänsteresa och är borta över natten. Jag ska ta väl hand om mig själv när han är borta: promenera, styrketräna, äta bra, gå och lägga mig tidigt och försöka sova ordentligt. Kanske ska jag passa på att åka och handla mat också och då ska jag komplettera med bra saker som jag behöver nu extra mycket nu, mat med massor av järn och protein och nyttigheter av alla de slag, sånt som jag gillar.

2011-09-07

Så trött!
I morse läste jag i min gravid-träningsbok om förlossningsdepression. Där stod att det vanligaste symtomet är sömnlöshet och det är nästan så jag undrar om jag har fått en släng av det här redan före förlossningen! Det är inte klokt, jag som verkligen aldrig har haft problem att sova - nu som gravid händer det natt efter natt efter natt att jag vaknar kanske vid klockan 4 på morgonen och sedan inte kan somna om trots att jag är helt slut. När morgonen sedan väl kommer är jag precis färdig av sömnbrist och sedan blir det en utmaning som heter duga att komma igenom dagen utan att rasa ihop lagom till lunch. Eftermiddagarna är värst - då är jag nästan som i koma, som nu ungefär, och med tröttheten kommer också huvudvärken som ett brev på posten.

Enligt boken ska de här symtomen främst bero på oro och det låter lite märkligt tycker jag eftersom jag åtminstone inte medvetet oroar mig nämnvärt för det här med att vara gravid eller att bli förälder. För min del är det i stället andra saker som gnager, som bröstundersökningen - varför måste man ens göra en ny undersökning om det man har är helt ofarligt?? Vad döljer de för mig? - och tandoperationen och saker på jobbet som gör mig stressad. Så nej, jag vet inte vad sömnlösheten beror på men jag önskar att det ska bli bättre för jag behöver verkligen få min vila.

Idag är det cykelträning och jag ska i alla fall släpa mig dit, trots att jag egentligen gärna hade åkt raka vägen hem och däckat på soffan. Men träningen brukar ge energi så jag ska göra ett försök, även om jag inte lär gå för fullt - det är tydligen inte heller rekommenderat nu när jag är så pass mycket gravid. Men snart är halva veckan gjord och sedan är det helg och sovmorgon igen - jag längtar!

2011-09-07

Höstkänsla
Jag har kommit till ett beslut vad gäller min träning: jag ska avstå från body pump och i stället köra styrketräning på gymet två gånger i veckan, och utöka programmet lite från vad jag brukar göra annars. Jag ska fokusera på överkropp och core och får låta benen få sin träning genom cyklingen, som jag tänker fortsätta med som förut. Det är som alltid jättesvårt att veta vad som är rätt och fel och vad som är bra och dåligt, så jag försöka köra en kombination av att lyssna på alla olika råd jag hittar, och givetvis också att lyssna på mig själv och vad som känns bra. Till exempel har jag hört att övningen plankan ska vara bra, och den testade jag igår men det kändes ganska obehagligt så jag kanske får hitta något annat alternativ i stället.

Hemma satt U och jag och försökte planera in höstsemester. Lättare sagt än gjort kan man säga. Vi har båda bokningar på jobbet som precis krockar med varandra och täpper till alla lämpliga luckor där vi hade kunnat resa bort. Dessutom är det mina inte så roliga saker som ultraljud på bröstkliniken - som jag fasar för, jag väntar mig att något dåligt ska komma av det trots att läkaren sagt att allt ser godartat ut - och dessutom operationen av min tand en månad senare. Sedan är det ultraljud och undersökningar hos barnmorskan på det så jag kommer att få mig en helgenomgång kan man säga. Eftersom jag är hypokondriker så det sjunger om det så är det här verkligen inte en höst jag ser fram emot på det sättet.

När det gäller resan hade vi i alla fall vår bästa möjliga lucka först efter mitten av november, och det är i sin tur vid den tiden av min graviditet när jag har kommit så långt så försäkringar och annat nödvändigt inte riktigt gäller om något skulle hända, och dessutom krävs läkarintyg från flygbolagens sida vilket inte direkt förenklar. Det känns inte så jättelovande just nu kan man säga.

Idag är det nästan som höststorm ute, fast ändå kvavt och varmt på något sätt. Men grått och mörkt och regnigt är det och jag längtar bort mer än någonsin. Sol och ljus och värme, det behöver vi alla nu.

2011-09-05

Dagens outfit
Nu börjar det här med att klä på sig på morgnarna att bli lite sådär. Brösten är för stora (det problemet har jag verkligen inte haft tidigare!) eller vissa kläder sitter helt enkelt för tajt kring midjan för att det ska vara snyggt, även det ett helt nytt problem i min värld. Än så länge kan jag i alla fall använda mina vanliga kläder och lär inte behöva något annat på ett tag om jag fortsätter växa i den här (långsamma) takten, men det är störigt att saker och ting inte riktigt passar som jag är van vid. Det tar helt enkelt lite längre tid och kräver lite mer planering att bli klar på morgnarna, och egentligen borde jag nog bara rensa ut alla plagg som inte passar och lägga undan i väntan på andra tider. Faktiskt längtar jag lite till den riktiga hösten, då när det är OK att klä sig i varmare kläder, tjocka strumpbyxor och kappor - det är en tid jag gillar.

Jobbet och kontorslandskapet suger musten ur mig. Alla ljud, alla röster som hörs precis hela tiden drar så mycket energi och gör mig trött och oinspirerad. Det är svårt att koncentrera sig och få något gjort när det hela tiden är tusen störande intryck omkring, och jag är glad att min tid här är begränsad nu. Det är något att se fram emot!

2011-09-05

Foglossning på gång?

Under den senaste veckan har jag vid några tillfällen känt av att jag har haft lite ont liksom på baksidan av höftbenet på vänster sida. Jag vet inte vad det kommer av men jag har läst på lite om foglossning nu på morgonen och blivit orolig. Är det något sånt jag har på gång nu??

Det svåra är att veta var foglossningen sitter. I bäckenet och där omkring, ja, men sen då? Mer i detalj? Jag skulle vilja se en teckning med pilar som visar exakt var det ska göra ont om det är foglossning man har. För min del är det kanske mer höftbenet som hugger till ibland? Om knappt två veckor har jag ett besök inbokat hos min duktige kiropraktor och då får jag ta upp det här besväret och fråga vad han tror, men till dess lutar jag åt att jag får ta det lite lugnare - kanske avstå från att köra body pump och välja träning med styrkemaskiner i stället.

I kväll ska jag köra ett styrkepass på gymmet och då ska jag försöka få möjlighet att prata med någon instruktör och fråga om lite tips på vilka övningar som är bättre och sämre för mig nu. Det är verkligen en djungel det här med träning och graviditet. I boken jag fick låna av CN står att i princip allt är bra fram till vecka 16-20, men efter det bör man i gengäld avstå från det mesta: stående cykling, body pump med lyft, allt som jag brukar ägna mig åt för att hålla mig i form. I stället rekommenderas diverse andra pass i stället, sådana jag inte har någon vana vid, och det gör det minst sagt svårt att veta vad jag ska välja som alternativ till det jag brukar göra. Som sagt, det bästa är att jag får möjlighet att prata med någon som kan ämnet och som kan råda mig till vad som är bäst att göra och inte göra.

Igår blev inte mycket som jag hade tänkt. Migränen var katastrofal och framåt lunch tog jag en av mina tillåtna migräntabletter, Sumatriptan, som alltså inte är på långa vägar så bra som Maxalt som jag kan ta annars. När effekten av tabletten satte in kände jag mig nästan som att jag hade blivit drogad - yr, svimfärdig, illamående. Jag blev helt enkelt tvungen att åka hem, avboka träning och allt annat och bara ta det lugnt hemma under eftermiddagen. Inte enligt planerna men migrän går ju sällan att planera - i stället kommer den när man minst önskar det. Idag är jag i alla fall piggare och det är huvudsaken.

2011-09-05

Ökad förståelse
I fredags körde jag body pump efter jobbet. Jag har läst på i boken om träning och graviditet som CN lånade ut till mig, och dessutom känner jag redan nu av att magen så att säga är i vägen, trots att det fortfarande inte syns jättemycket på mig att jag är gravid. Jag menar, i mina egna ögon syns det förstås tydligt, men kanske inte för någon som inte känner mig så väl. Det är lite frustrerande med träningen, för vissa råd säger "kör på med allt så länge det känns bra", och många andra säger "dra ner på det mesta efter vecka 16". Det är alltså där jag befinner mig nu, och det känns lite frustrerande att jag redan nu ska börja avstå från saker som jag är van att kunna göra. Men så är det och jag måste helt enkelt acceptera att kroppen och dess förmågor förändras.

En lunch med NM fick jag också till i fredags, första gången på jag vet inte hur länge som hon hade tid att ses ens för en enkel lunch - jag har till och med slutat fråga eftersom hon alltid tackar nej på grund av tidsbrist. Det första hon gjorde när vi sågs var att titta på min mage, väldigt tydligt, men jag var inte klädd på ett sätt som på något vis avslöjade mig. Men jag berättade i alla fall hur det var och hon sa att hon inte hade velat fråga även om hon kanske hade haft förväntningar nu ett år efter bröllopet och allt. Men eftersom både jag och U är "lite till åren komna", som hon uttryckte det, så hade hon inte velat fråga eftersom hon inte visste om vi var i det stadiet att vi försökte men hade svårt att lyckas. Det är det här med alla förväntningar igen, alla som utgår från att man ska försöka få barn efter att man har gift sig, och att man nästan måste förklara sig om så inte är fallet. Det är normen som gäller.

På lördagen höll jag mig hemma på dagen, och framåt eftermiddagen åkte jag och C iväg för att se alla vackra klänningar av Lars Wallin på Waldemarsudde. Det var mycket att titta på och visst blev jag sugen på att gå på en riktigt fin fest och framför allt ha råd att välja en klänning som någon av Lars kreationer!

Efter besöket åkte vi till Sollentuna där jag skulle övernatta eftersom U hade sin herrmiddag hemma samma kväll. Det var bättre än i torsdags i alla fall, men jag hade huvudvärk och var så trött att jag hade kunnat gå och lägga mig redan vid klockan sju.

Jag sa till pappa att vi borde plocka bort Majas mat och kattlåda eftersom det mest bara känns makabert att ha dem framme. Man tittar automatiskt efter henne för att se om hon ska komma gående och så är hon inte där. Pappa svarade att det är ju de enda minnen man har, tar man bort allt så glömmer man. Där visade det sig hur olika vi ser på det här. I min värld finns Maja i mina tankar, i sin katthimmel. Jag berättade för pappa om det och sa också att jag hade pratat så mycket med Maja tidigare och berättat om katthimlen och om hur det såg ut och vilka hon skulle träffa och allt hon skulle göra där, och jag tror det blev en positiv tanke för honom.

Pappa sa att när de hittade Maja där på natten så hade hon sett helt lugn ut, precis som att hon bara sov, öronen var framåt och hon hade inte alls verkat som om hon hade varit orolig eller rädd. Jag tror att det hjälpte henne att jag hade förberett henne så mycket innan: hon visste vägen, hon visste var hon skulle gå och hur det skulle bli, och att det inte fanns något att vara rädd för. Pappa berättade också att grannkatten Svante brukar komma ganska ofta och sitta vid Majas grav. Han nosar och sedan kan han sitta där ganska länge och jag tänker att då pratar de med varandra - Maja berättar om hur det är där hon är nu och att allt är bra, precis som det ska vara. Jag inser att pappa nog är den som saknar Maja mest, precis som jag, och där kanske vi kan förstå varandra lite bättre nu.

Tydligen hade det varit en diskussion i Jönköping när mamma och pappa var där om huruvida djur har en själ eller inte. IN var helt övertygad om att de inte har det, och jag är förvånad över att hon är så okunnig. Jag antar att hon nog aldrig riktigt har känt ett djur, för hade hon gjort det skulle hon förstå bättre.

Igår förmiddag kom RL med katterna. Det hade tydligen varit full panik när de skulle åka - Tuva sprang först och gömde sig, och när de sedan skulle iväg fick Saga ett riktigt utbrott och färden var totalt kaotiskt. Mycket riktigt: när katterna kom in till oss var de uppjagade och livrädda och ville bara gömma sig. Till slut la vi dem båda två under överkastet, där de ofta har legat annars om de varit rädda för någonting, och så fick de vara i fred där tills de var lugna igen. Då var allt som vanligt - de var framme och åt och spann och det var inga problem alls. Skönt det.

I natt har jag sovit dåligt och har ruskig migrän - inte bra. Jag får se om jag klarar att ta mig iväg till träningen eller om det blir att boka av. Jag måste lyssna på kroppen.

2011-09-02

Sammanbrott
Efter avslutade arbetsdag åkte jag och U till mina föräldrar för att fira mammas födelsedag. C och Ö och SL var där också och vi kom mitt i middagen. Jag kan säga att det kändes fruktansvärt att komma dit och se Majas grav i trädgården. Jag föreställer mig Maja i katthimlen, och det är en vacker bild, men hemma hos mina föräldrar kryper sorgen inpå mig igen och känns tyngre än någonsin. Alla Majas saker är kvar: hennes vattenskålar och fatet med torrfoder, kattlådan på toaletten och hennes hus - där hon gick och la sig när det var dags att gå - som åter är tillbaka på sin vanliga plats på övervåningen. Jag förstår inte hur pappa orkar se det varje dag och jag vet ju också att om det var upp till mamma så skulle allt vara undanplockat för länge sedan. Hon vill ha bort allt och pappa vill ha kvar allt.

Under middagen passade jag i alla fall på att berätta om det kommande barnbarnet. C och Ö visste ju om det men inte mamma och pappa. Reaktionen blev väl - tja, ungefär som väntat, fast nästan sämre ändå. Mamma blev först förtjust och gratulerade och började prata om att hon måste börja sy babykläder. Pappa såg väl inte direkt missnöjd ut men han sa inte ett ord. Inte ett grattis, inte ett "vad roligt", ingenting. Och det gick väl inte mer än ett par minuter och sedan pratade vi om annat, som att ingenting hade hänt. Mamma frågade helt kort lite senare hur jag mådde men det var allt. Sedan var det fokus på annat: bilbatterier, om SL ville ha glass eller inte, allt annat som var viktigare. Det var som sagt inte oväntat, men tråkigt ändå.

Sedan var det dags att äta tårta och då urartade allting. Jag frågade mamma och pappa om de ville ha SL-remsor som jag hade köpt och i vanlig ordning var det ingen som lyssnade, alla bara pratade förbi varandra och satt och skrattade och till slut kände jag mig ungefär som förra söndagen vid Majas begravning: att alla satt och sa emot mig, ingen lyssnade, ingen brydde sig, vad jag än sa så fick jag ett svar som bara drev med mig tillbaka. Till och med U hakade på jargongen och till slut reste jag mig bara upp och gick därifrån, tog mina saker och gick till tåget. Det rann över, det blev för mycket, och jag varken ville eller orkade stanna kvar en sekund till utan ville bara bort från allting.

U ringde efter några minuter. Han hade sprungit ut och letat efter mig men inte hittat mig och till slut gick han och hämtade bilen och åkte ikapp mig. Han skulle framföra hälsningar från Ö och mamma - de hävdade bestämt att de inte alls hade skrattat åt mig utan bara åt situationen. För min egen del kan jag inte förstå mig på hur folk bara kan fortsätta driva med någon som uppenbarligen mår dåligt och inte alls uppskattar skämtet, men sedan vet jag också att det här med empati är ett okänt begrepp inom min familj. Jag och U råkade i rejält gräl också och hela situationen blev bara värre och värre.

I natt har jag i princip legat vaken sedan klockan 3 på morgonen och jag är mer än slutkörd nu när jag sitter på kontoret igen. DG är tillbaka och stressnivån och ljudnivån har direkt gått upp med ungefär 1 000 procent. Det blir en kul höst.

I morgon är det lördag och U ska ha herrmiddag. Det betyder att jag måste hålla mig hemifrån och min plan har från början varit att gå och se Lars Wallins utställning på Waldemarsudde med mamma och C, och sedan övernatta hos mamma och pappa. Men just nu känner jag inte för att träffa någon av dem överhuvudtaget, faktum är att jag inte känner för att träffa någon alls, och ärligt talat vet jag inte ens var jag ska ta vägen i morgon. Sova i bilen? Ta in på hotell?
Jag vet inte varför det blir så här. När Maja fanns kvar här på jorden så kunde jag på något sätt stå ut för hennes skull. För henne var det alltid värt det. Men nu är det som att mitt tålamod bara tar slut. Jag är så less på att ingen bryr sig, att alla bara pratar utan att lyssna, att det alltid blir dålig stämning, att alla är sura, att det aldrig är lugn och ro och trevligt utan bara jobbigt och energikrävande. Jag har kommit till en gräns där jag bara känner att nej, jag orkar faktiskt inte med det. Jag vill inte ha det så här. Det är inte värt det om jag bara blir ledsen och besviken och orolig varje gång. Jag orkar inte med en familjerelation där jag inte mår bra. Vem gör det?

2011-09-01

Kännbart
Idag är det mammas födelsedag! Hon har inte önskat sig några presenter, i vanlig ordning, men jag och C har i alla fall köpt ett par småsaker och i kväll blir det middag med familjen. C har lovat att prata med pappa om Majas saker då och jag hoppas det går bra.

Igår körde jag ett spinningpass efter jobbet och jag kan säga att det redan nu känns skillnad. Jag är van vid att sitta framåtlutad med styret lågt, men trots att jag knappt har någon mage som syns så känns det redan obekvämt med min vanliga ställning. Styret måste upp högre nästa gång. Dessutom blir jag lättare andfådd och drar mig för att komma upp i maxpuls i första taget. Så visst händer det saker i kroppen, helt klart.

Jag har slagit till på ett busskort nu, trots mina intentioner att fortsätta cykla så länge vädret är bra nog. Men ärligt talat: att cykla i stan har inte varit det minsta trevligt, tvärtom. Stressigt och hetsigt och det är mer tur än skicklighet att jag ännu inte har råkat ut för någon allvarligare olycka. Jag har inte känt mig trygg i trafiken på cykel och nu känner jag helt enkelt att det inte är värt det. Busskortet kostar pengar, men det får det vara värt för jag vill inte riskera att bli skadad i trafiken.

Idag jobbar jag hemma och det är en skön paus från bruset, trots att jag har fullt upp och mer därtill. Men det är bara att få det gjort.

2011-08-31

Var finns inspirationen?
Jag har kört på grund nu tror jag. Ingenting känns riktigt lockande eller roligt utan jag är mest bara irriterad, uttråkad och framför allt totalt oinspirerat. På jobbet har jag mycket att göra, men det är inte roligt, det är inte något som ger något mer, som får mig att vilja ge det lilla extra. Som sagt, var jag inte gravid så skulle jag lägga all energi på att söka mig härifrån.

BJ sa i måndags när jag berättade att jag är gravid att nej, det är kanske inte så sjysst mot en arbetsgivare att söka jobb när jag är gravid. Jag skulle säga att det är inga problem att söka, men däremot är grejen att det finns inte en arbetsgivare som skulle anställa mig som gravid. Det finns ju inte ett företag som vill ha in en person som inte kommer vara på plats, det är bara att glömma. På föredraget igår diskuterade vi i fikapausen om det här med graviditet är en kvinnofälla när det gäller karriären. U är ju på gång att börja söka jobb nu och det är ingen tvekan för honom om att han ska göra det, trots att han är lika nära att bli förälder som jag. Jag tror inte ens att han skulle komma på tanken att berätta om det kommande barnet på en intervju, vilket jag förstås skulle göra, och det är knappast någon som skulle fråga honom heller. För en man är ett barn inget problem eller hinder på samma sätt som det kan vara för en kvinnas karriär. As simple as that.

Jag tog en liten butiksrunda på lunchen idag och det var hur tråkigt som helst, trots att jag besökte flera av de butiker som jag brukar gilla annars. Normalt brukar jag tycka att det är roligt med kläder och roligt att gå i affärer, men nu såg jag i stort sett ingenting alls som inspirerade. Jag letade egentligen efter kappor, men det har inte kommit in mycket ännu så där gick jag bet. En stickad klänning såg jag som jag hade kunnat tänka mig, och en tröja, men det var ungefär allt. Det kommer nog bli en billig höst för mig vad gäller klädkontot i alla fall!