2008-08-29

Sambandscentralen
Jag vet att jag utsätter mig själv för det här men ibland ledsnar jag på att agera sambandscentral. Jag har ofta den rollen på jobbet, i flera olika jobb, och jag vet att jag är bra på det. Men ändå. Ibland önskar jag bara att folk ska låta mig vara i fred.

Nu är det mammas 70-årsmiddag på måndag som jag inte ens ser fram emot längre. För mamma är orolig att allt inte ska bli perfekt. Hon vill göra exakt som man ska göra enligt alla regler och är rädd att någon av gästerna inte ska tycka att det är fint och bra nog. Hon är rädd att maten inte ska vara perfekt, fast den säkert kommer att vara utmärkt. Hon är rädd att gästerna ska tycka att det är för svårt att hitta till restaurangen, eller att det ska vara för långt för dem att åka. Hon är rädd att någon ska ha minsta lilla sak att anmärka på, för då går allt åt skogen.

Pappa i sin tur klagar redan över hur mycket pengar allt kostar och jag ser för mig hur han kommer sitta på restaurangen och vara missnöjd och säga inför alla gäster att det är förskräckligt dyrt, förskräckligt mycket pengar, helt vansinnigt. Sånt kommer knappast att göra kvällen njutbar för någon. Hellre betalar jag då hela kalaset själv bara för att slippa allt bråk.

Ø har aldrig visat något större intresse för min familj och jag har för länge sedan insett att han mest tycker att vi är rätt så jobbiga. Förmodligen skulle han hellre slippa hela middagen. IN och SN kommer att sitta där som ett mönster av perfekt uppförande och förhöra sig om hur alla har det och BW, som inte har visat minsta intresse för släkten sedan GW gick bort och som inte ens var inbjuden till C och Ø's bröllop, kommer förmodligen att liera sig med pappa och sitta och vara missnöjd över samhället och livet i största allmänhet. UP kommer att hålla masken, C kommer liksom mamma att vara fokuserad på lilla SL och jag kommer att bita ihop, klistra på mig leendet och agera perfekt dotter igen, fast jag kommer att ligga på bristningsgränsen.

Ibland tror jag att jag ska bli galen.

Det är som att det bara kryper i kroppen på mig nu. Jag är retlig, stingslig, lättirriterad. Det är alldeles för mycket på en gång och jag skulle verkligen behöva en semester, bara få tid, bara få vara i fred. Bara få känna att allt kommer att ordna sig ändå. Snart försvinner UP och jag vill inte tänka på honom, vill inte sakna honom, vill inte känna någonting alls för honom när han är där. Det lär inte funka men jag kan göra mitt bästa i alla fall.

2008-08-28

Flykt
Igår var jag på utbildning på börsen igen, Introduktionskurs i valuta- och räntemarknaden. Det var dock allt annat än introduktion - jag hade behövt en examen i ekonomi för att förstå lärarens fikonspråk, minst. Det var irriterande att sitta en hel dag och inte förstå vad han pratade om, totalt bortkastad tid för mig.

På kvällen var jag och UP på föredrag om pensionssystemet. Det var betydligt bättre och enklare att förstå och vi insåg båda att vi behöver få bättre koll. Jag lärde mig en hel del och ska ta tag i min pension för att se över de val jag har gjort och inte har gjort ännu.

UP's Kroatienresa kommer allt närmare, samtidigt som allt annat, och jag har en ständig, stickande oro i kroppen över allt som är på gång. Det är läkarbesöket och mammas 70-årsmiddag på måndag. Mamma har äntligen bestämt sig för att ha en middag på restaurang så C bokade bord på Bockholmen åt henne. Jag hoppas det blir bra. Mamma är så rädd att göra fel, att inte motsvara förväntningarna, så jag tror att hon helst av allt skulle vilja fly från alltihop. Ironiskt nog är hon inte speciellt intresserad av vad jag och C tycker. Däremot oroar hon sig kopiöst för UP, Ø och SN, IN och BW som också ska bjudas in. De tillhör hennes närmaste familj så jag tycker inte hon har anledning att oroa sig men det hjälper knappast.

Jag har bokat en resa ner till SSH samma helg som UP kommer hem från Kroatien. Det innebär att vi knappt kommer att ses på nästan två veckor, men jag vägrar stå hemma med öppna armar och vänta på honom när han kommer tillbaka. Jag vägrar att avstå från saker för att vara med honom, vare sig före eller efter hans resa, för jag har verkligen ingen anledning till det. Han har själv valt att resa och jag ska göra allt i min makt för att inte tänka på honom och inte sakna honom när han är borta. Den veckan kommer att bli stressig som det är och jag hoppas att allt ska gå bra, med eller utan UP.

PR kör stora övertalningen för att få med mig till New York i april nästa år. Tjejresan med henne låter onekligen väldigt rolig och jag är sugen på att åka, samtidigt som jag är kluven. Jag och UP har sedan länge pratat om att åka till New York och jag vet att han gärna vill åka dit med mig. Samtidigt känner jag bara att UP har rest så mycket utan mig, trots att han vet hur jag känner, så han har för länge sedan förverkat sin rätt att ha en åsikt om vad jag gör. Som ren princip bör jag åka dit utan honom, och det är det som gör det svårt. Jag vet inte om jag ska åka för att jag vill eller för att jag borde. Jag vet inte om en sådan resa utan UP skulle föra oss närmare varandra eller bara öka avståndet mellan oss ännu mer. Jag kommer att vänta och se hur det känns efter Kroatien och fatta mitt beslut efter det.

Det känns som att allt hänger på de kommande två veckorna. Alltför mycket händer då, alltför många saker som har alltför stor betydelse. Jag sover dåligt varje natt och går på reservkrafter mer eller mindre hela tiden nu. Om jag bara klarar den här tiden så kan det nog gå bra men annars vet jag inte vad som händer.

2008-08-25

Socialisera mera
Jag har varit totalt osocial hela sommaren. Jag har inte mått helt bra och följdaktligen inte haft så stor lust att umgås med särskilt många, förutom mina egna gamla vänner, UP och familjen. Men nu när hösten kommer är det dags att bli social igen. Sagt och gjort - after work i fredags, föreställning med Parkteatern i lördags och fika i söndags.

Det var JD som sammankallade till after work på Anglais i fredags. Anglais är inget favoritställe för mig, men jag gick dit ändå eftersom jag ändå borde börja umgås lite med folk igen. Jag var dödstrött men kvällen blev ändå ganska trevlig. Relativt lugn för att vara på Anglais och dem jag inte sett på evigheter verkade glada att träffa mig igen. En del av det gäng som UP ska åka till Kroatien med var där och självklart kom ämnet om resan upp. Än en gång fick jag förklara att nej, jag ska inte åka med utan UP ska resa själv. Det är inte långt kvar till resan nu och känslan sköljer över mig, blir till ett stort svart hål av tomhet.

Det blev en ganska lagom, lyckad kväll även om vi kom hem rätt så tidigt.

På lördagen kom mamma hem till mig på förmiddagen. Vi pratade mycket om det nya barnbarnet och mamma har verkligen levt upp - hon är lyrisk av lycka och vill diskutera alla detaljer om barnet, födseln och allt annat som finns att säga. Det känns som att hon har fått ny livsglädje genom det här och det är bra, det behöver hon. Jag hoppas det har samma effekt på pappa också.

På eftermiddagen uppfyllde jag och UP två av våra mål genom att ge oss ut i skogen för att plocka svamp och blåbär. Vi hittade en del, både Karl Johan-svamp och kantareller som vi stekte i smör hemma hos UP. En riktig delikatess!

På kvällen åkte vi in till stan för att möta TF och SS. Vi begav oss till Vita Bergsparken för att se en dansföreställning med kompaniet Norrdans från Härnösand. Det var ju inte Cullbergbaletten direkt, men ändå bra och vissa stycken var riktigt gripande, tydliga i sin koreografi. Efter föreställningen gick vi vidare till Svejk för att dricka god öl och Irish Coffee. Det var trevligt och jag och TF pratade massor. Han är rolig och vi trivs ihop - han är helt klart en av UP's vänner som jag gillar bäst. JSk kom dit också men och han och UP stod i vanlig ordning med huvudena ihop och tisslade och tasslade. Jag vet inte varför men det beteendet irriterar mig lika mycket varje gång jag ser det. Jag nämnde det för TF och han höll med om att de såg skvallriga ut.
"Vad de än säger nu så är det inte menat för dina öron", sa han och nickade menande.

Jag och UP var glada och flirtiga och vi hade kul ihop hela kvällen. Det känns verkligen bra nu och jag försöker göra allt jag kan för att hålla fast vid känslan så länge det går.

På söndagen var vi på fika hos EE ute i hennes mysiga kolonistuga i Spånga. FA, LA och MDL var där också och det var trevligt att sitta där i solen, äta äppelpaj och prata. Men självklart kom Kroatien upp igen, planering, förväntan, glädje över den kommande resan.

Hålet i mig växer, jag drar mig undan, orkar inte, vill inte ens låta UP komma nära mig nu, för jag orkar inte mista honom igen. Jag vill bara bli förstådd. Jag vill bara känns att jag är lika viktig som han, att mina känslor och önskningar spelar lika stor roll. Att han tar mig på allvar och förstår någon gång.

2008-08-25

Ett mirakel
I fredags klockan 23. 59 föddes C och Ø's dotter. Allt gick bra och alla är friska och glada. Det är ett litet mirakel och jag är spänd på att möta min nya släkting, min systerdotter.

2008-08-22

Gör om mig
Med hösten kommer givetvis klädångesten. Jag känner mig för tjock för att köpa nya byxor och jag tycker inte att jag har någonting att ha på mig. Hur många kläder jag än äger står jag varje morgon fullständigt rådvill framför garderoberna. Jag tar fram det ena plagget efter det andra och hänger tillbaka igen, eftersom allt känns lika fel, fult, omodernt och hopplöst tråkigt.

Klädköp kräver å andra sidan pengar och är det något jag har dåligt med efter semestern så är det just pengar. Det känns inte ett dugg kul, ärligt talat. Det är ett pinsamt i-landsproblem, egentligen, men likafullt ett problem i den värld jag lever i. De kläder jag känner mig någorlunda välklädd i på jobbet passar inte när jag går ut på fredagsöl med partygänget och tvärtom. Det blir fel, helt enkelt.

Tänk om de där engelska stilpoliserna kunde komma hit och ge mig 20 000 kronor att shoppa kläder för, som de brukar göra med sina utvalda deltagare. Tänk vad jag skulle kunna göra då!

2008-08-21

Gamla vänner tar tid att få
Igår kväll träffade jag en av mina äldsta vänner, PH. Vi har känt varandra sedan 1994 och hon är definitivt en person jag tror kommer att finnas kvar i mitt liv i väldigt många år till. Vi åt thaimat och promenerade sedan till Hotell Reissen för att fika. Som alltid blev det massor av prat och det var faktiskt riktigt skönt att umgås med bara henne för en gångs skull. Inga killar, inga andra människor utan bara rent tjejsnack. Sånt behövs också ibland. PH är helt klart en av mina närmaste vänner och jag är glad att vi har fortsatt umgås år efter år. Ibland stämmer det helt enkelt med de människor man möter.

PH berättade att hon hade sprungit på R's kompis HN för ett tag sedan. De hade pratat lite och HN hade berättat att R varit ganska knäckt över vår skilsmässa under rätt så lång tid. Han har inte träffat många tjejer på hela tiden utan varit mycket ensam. Det här tog jag åt mig av både med sorg, skuldkänslor och förvåning. Jag känner mig ledsen för hans skull, skyldig över att ha fått honom att må så dåligt och förvånad eftersom R aldrig visat mig särskilt mycket känslor överhuvudtaget. Tvärtom var han så snabb med att släppa taget om mig och verkade aldrig egentligen vilja kämpa för oss så som jag kanske ändå hade väntat mig.

Jag kom hem ganska sent och tog ut katterna en sväng. Det har funkat relativt bra med dem nu och R har mer eller mindre sagt ifrån att han inte vill att de ska bo hos honom igen eftersom det är så jobbigt med Saga. Jag kan inte säga att jag är glad åt det beskedet. Tanken har ju varit att vi ska ha delad vårdnad om dem och jag känner också att jag behöver avlastning ibland. Jag vet inte hur vi ska göra i fortsättningen.

Tyvärr slutade kvällen mindre bra. Jag gjorde en jobbig upptäckt ännu en gång och ringde UP för att få stöd. Han fanns nära mig under hela samtalet men så fort vi hade lagt på kände jag mig åter helt ensam. Jag sov dåligt, vaknade ungefär en gång per halvtimme hela natten igenom och är allt annat än utsövd idag. Om det bara kan gå bra den här gången också.

2008-08-20

Och nu då?
Jag har börjat jobba igen och efter två dagar är jag så överhopad med arbetsuppgifter att jag nästan har tappat greppet redan. Det känns inte bra. Det är positivt att det är mycket att göra men nu är det inte ens roligt längre, bara enormt stressande. Jag måste hitta ett sätt att skapa en struktur och behålla lugnet för att få koll på allt som är att göra för annars kommer det att bli tufft.

Bortsett från arbetsbördan känns det inte alltför ångestladdat att vara tillbaka. Jag har tack och lov trevliga kollegor som det faktiskt är roligt att träffa, även om det sker på jobbet.

Helt plötsligt har hösten kommit. Det är grått ute och mörkt på kvällarna. Sommaren har gått så otroligt fort och jag kan knappt tro att den nästan är slut redan.

Jag och R hade kommit överens om att han skulle ha katterna hos sig till mitten av september, men så blev det inte alls. Saga trivdes inte alls den här gången utan har protesterat vilt mot att flytta till R. Efter bara två veckor blev han tvungen att skjutsa tillbaka dem till mig igen. Det är synd att det inte har funkat den här gången. Det verkade så bra förra gången och jag undrar om det här betyder att jag kommer att ha dem hos mig permanent från och med nu, med undantag för semestrar. Det är ju inte vad någon av oss har önskat egentligen men jag vet inte hur det blir ännu.

Under hela våren och sommaren har jag varit osocial som få, knappt velat träffa en människa förutom R och de allra närmaste. Nu känner jag att det är dags att ta tag i mitt sociala liv igen, men jag är ambivalent. Jag har gjort mitt bästa för att inte tänka på Kroatienresan som ju snart är på gång, men jag vet också att ska jag börja umgås med mina och UP's gemensamma vänner igen så är det just det gänget jag kommer att träffa. Jag vill och jag vill inte. Det känns nästan som att jag har tappat kontakten med dem nu och jag vet själv att det är jag som har låtit det hända, för att jag inte har orkat annat. Jag får se hur hösten blir. UP kommer att ta upp umgänget med dem igen - han ska ju till och med resa bort med dem. För min egen del vet jag inte ännu.

Det känns konstigt att inte ha något att se fram emot på hela hösten och jag vill verkligen boka in något - en resa till London eller vad som helst, bara för att komma iväg någonstans. Jag vet däremot inte om jag vill åka med UP. På sätt och vis känns det som att det är dags för mig att boka in en massa saker utan honom nu. Jag är ambivalent även här.

2008-08-18

Den största kärleken
Första dagen på min semester sa UP till mig att jag är hans största kärlek någonsin. Det är en insikt och en känsla som har vuxit fram hos honom, sa han, och jag är så oerhört lycklig över det. Vi har hittat hem på riktigt nu - äntligen.

2008-08-18

Fem dagar i Paris
Efter Abisko och Lofoten var vi i princip bara hemma och vände, bytte väska och packning innan det var dags för nästa resa, till Paris. Paris är svårt att misslyckas med. Det är en otroligt vacker stad och det är perfekt att bara strosa runt på gatorna, insupa atmosfären och se allt som finns att njuta av. Jag beundrar parisiskornas stilkänsla - de gör det så totalt utan ansträngning och får vad som helst att se elegant och trendigt ut.

Jag hade sett fram emot att shoppa en massa roliga kläder men det blev bara två skärp från H&M. Typiskt, men jag hittade helt enkelt ingenting som kändes bra. UP kom hem med två par byxor, en skjorta och en tröja. Han lyckades bättre med inköpen.

Annars gjorde vi det mesta - gick upp för trapporna i Eiffeltornet, promenerade längs Champs Elysées, såg Trocadero, Quartiers Latin, Saint Germain-des-Près och allt annat. Vi har ätit gott och druckit gott, kysst varandra på broarna över Seine och ätit frukost i parkerna. En perfekt avslutning på semestern.

2008-08-18

Lofoten
Sällan har en måltid smakat så bra som lunchen på Abisko Turiststation efter att vi kommit tillbaka från vandringen. Därifrån packade vi hyrbilen och åkte västerut, mot Norge och Lofoten.

Första dagen tog vi oss ner till Henningsvaer. Redan här blev det påtagligt hur viktigt fisket är för människorna i Lofoten. Henningsvaer är en liten fiskeby som ligger vackert med havet på ena sidan och höga imponerande klippor på andra sidan. Så här mitt i sommaren är det minst sagt lugnt. Fiskenäringen går på lågvarv och det var inte många människor där, förutom turisterna. Jag och UP promenerade runt och tittade på byn och de fina små husen - och jag frös, som vanligt. Det blåste kallt och då var temperaturen ändå medelvarm för säsongen, ungefär 12 grader. Jag skulle nog inte klara att bo så året om, ständigt frysande.

Nästa morgon reste vi vidare till Eggum. Eggum ligger på västkusten och här är det perfekt för att få se midnattsolen när det är säsong för det. Vi var några veckor försenade men fick ändå en underbar kvällspromenad på sandstranden, med solnedgången över havet, får som betade och förstås de ständigt närvarande höga bergen alldeles bakom oss. Otroligt vackert och avkopplande.

På vägen från Eggum hann vi med ett besök på vikingamuseet i Borg innan vi kom fram till lilla byn Å som ligger längst ner i söder där vägen tar slut. I Å bodde vi två nätter i ett underbart litet vitt hus precis vid havet. Å kändes nästan som en konstgjord turistby - vi såg knappt till några norrmän utan bara turisterna som bodde i rorbuer längs med hela havskanten. Omgivningarna kring Å var också väldigt fina. Vi vandrade runt på klipporna och åkte på fjordtur i Reine som också var ett bra sätt att vi se lite mer av landet.

Sista anhalten i Lofoten var huvudorten Svolvaer. Svolvaer var en besvikelse faktiskt. Vi bodde fint på ett vandrarhem vid hamnen men själva staden var bara tom och tråkig. Den kändes som att den var på väg att dö ut, som att ingenting fanns kvar längre. Vi tog båten över till Skrova i stället och tillbringade sista dagen där. Vi fikade, läste, spelade kort på klipporna och åt sedan en underbar middag innan det var dags att åka tillbaka.

Lofoten är annorlunda från allt annat jag har sett hittills. Det är ett vackert och dramatiskt landskap som nästan ser overkligt ut. Jag är glad att ha fått se det.

2008-08-18

Fjällvandring i Abisko
Min semester rivstartade med besök hos mamma och Maja, packning och allmän röra innan det var dags att resa iväg. Jag åkte över till UP på lördagkvällen och i vanlig ordning blev det stress in i det sista innan vi lyckades få ihop våra packningar med allt som skulle med.

På söndagen tog vi flyget till Oslo och sedan vidare upp till Narvik. Jag hade hört av Ø att Narvik skulle vara urtrist men faktiskt var det ändå ganska OK. En liten stad som kändes ganska död men med ett vackert fjäll där vi klättrade upp och beundrade utsikten över staden och bergen ända bort till Lofoten.

På måndagen åkte vi över svenska gränsen för att börja fjällvandringen i Abisko. UP är en erfaren fjällvandrare men för mig var det första gången. Att vandra har ändå gått bra. Jag är glad över min grundstyrka som gör att jag orkar gå i flera timmar med tung packning i oländig terräng och jag var stolt varje gång jag klarade att vada över forsar och bäckar med den tunga ryggsäcken och på hala stenar och i starka strömmar. Jag tror att UP var ganska stolt över mig också - han kommenterade att jag blev mer och mer modig för varje fors vi skulle gå över och även att jag tog mig fram bättre och bättre i terrängen.

Vi hittade fina tältplatser och åt bra varje dag och det enda smolket var egentligen kylan. Vi hade enorm tur med vädret eftersom det inte regnade mer än några droppar på hela turen, men däremot blev det kallt på nätterna och jag låg i tältet och huttrade fullt påklädd nästan varje natt. Ska jag vandra igen så blir det helt klart med en bättre sovsäck.

Jag kan inte säga att jag har blivit någon fjällvandringsfantast efter den här turen. Vi var ute i fyra dagar och det räckte ganska bra för mig. Visst kan jag tänka mig även längre turer men jag känner ändå att jag vill ha mer variation i det jag gör. Jag tror inte att jag kommer att bli någon riktig vandrare som ger mig ut på långa turer år efter år, även om jag säkert kommer att göra det igen någon gång.

Bäst med turen var att jag fick se en helt ny del av Sverige, som var otroligt vacker på många ställen. Naturen är storslagen och jag uppskattade ödsligheten, att det var så tomt och så otroligt tyst överallt. Vi såg fler renar än människor under de här dagarna. Jag är glad att ha fått uppleva det här med UP.

2008-08-01

Moving on
Det är redan augusti och min sista arbetsdag innan semestern. Så skönt så det är inte klokt. Jag hoppas att jag och UP verkligen kommer att kunna njuta av semestern och att den kommer att kännas längre än två veckor.

Idag på förmiddagen åkte jag iväg till R i Vaxholm för att lämna katterna till honom i några veckor framåt. Förhoppningsvis får han tag i en bil så att han kan åka med dem upp till stugan där de älskar att vara. Perfekt för dem att gå ute lösa på gården och leka i skogen och allt.

R's nya lägenhet är en enorm förbättring från den förra på Lilla Essingen. Den här är nästan 20 kvm större och i utmärkt skick, lite småförbättringar kanske behövs men inget akut. Katterna har perfekt utsikt över gågatan utanför fönstren så de har nog fullt upp när de är där, precis som R har sagt.

Det roligaste med R's nya lägenhet var att det hängde en snygg klänning på en av garderoberna, och stod två par damskor i hallen. R verkar med andra ord äntligen ha träffat någon! Jag är riktigt glad för hans skull och inte ett dugg förvånad - snarare kanske bara förvånad över att det har dröjt så pass länge. Men nu verkar det finnas någon i hans liv och det är bra, han förtjänar det.

I kväll blir det ett besök hos mamma och Maja och sedan hem och storstäda. Jag fick undan hela min tvätt och strykhög igår så det är jag glad för. Nu är det bara allt annat kvar. Jag lär nog få hålla igång hela kvällen och hela dagen i morgon... men så kan det bli.