2011-05-16

Besök i det förflutna
I lördags tog jag och U en promenad runt i Rotebro innan vi skulle åka hem. Vi gick förbi Fabriksvägen och jag pekade ut den underbara stora gamla villan där min barndomskompis SO bodde på den tiden. Och sedan häpnade jag, för där ute i trädgården stod hon. Jag har inte sett SO sedan vi slutade gymnasiet, men hon var sig ändå lik - lite vassare i ansiktet och nedåtriktade mungipor, men ungefär som förr ändå. Jag förstod att SO har tagit över sina föräldrars hus och att hon nu bor där med sin egen familj, och jag kan inte klandra henne eftersom huset är underbart. SO var en av mina bästa vänner från första klass, men hon var också en av dem som vände sig emot mig och frös ut mig när vi började högstadiet, då när jag inte längre var tillräckligt cool för henne och för den andra tjejerna i klassen som jag trodde var mina vänner. Jag har inget intresse för SO eller någon av de andra längre, men det var ändå märkligt att se henne där efter så lång tid.

I söndags, när U träffade LP, gjorde jag ett besök i mitt eget förflutna. Jag tog bilen till Nyckelviken och promenerade runt i mitt gamla område Jarlaberg. Jag älskade verkligen att bo där, och när jag gick där nu kändes det som att allt var som förr - som hemma. Jag tittade upp mot min gamla balkong och mina fönster och kände att det fortfarande på något sätt var min lägenhet, mitt hem. På många sätt kan jag sakna den tiden. Det var då jag hittade mig själv, så att säga, och livet var annorlunda då. Människorna i Jarlaberg är enklare än på Lilla Essingen. De är inte så trendiga, inte så snygga, inte så rika, och de är på alla sätt mer lika mig än dem jag bor granne med idag. Vi har bott på Lilla Essingen i snart ett och ett halvt år nu, och jag känner mig fortfarande inte helt hemma där - som att jag är för enkel, för fattig, för otrendig för att passa in. Just därför är det så viktigt för mig att sätta prägel på själva lägenheten, att verkligen göra den till vår.