2011-05-16

Oro
Efter tandläkarbesöket förra veckan gick jag ner i en riktig svacka. Jag har pratat med min ordinarie tandläkare. Hon ersätter mig för kostnanden jag fick lägga ut hos specialisten som inte gjorde något, och hon är riktigt ledsen över besväret. Hon har talat om att specialisten i Mörby visst kände till vad som var gjort och inte gjort, eftersom det stod beskrivet på remissen, och hon har kontaktat en annan specialist på just rotfyllningar för att försöka boka en tid åt mig där i stället. Hos honom är det i sin tur sex månaders väntetid så jag hoppas att det funkar till dess.

Så här lite i backspegeln kan jag också tycka att specialisten i Mörby var en rätt stor idiot också. Han hade mage att ta betalt av mig för att inte göra någonting mer än att tala om att han inte skulle göra något ingrepp, och sedan kalla det för konsultation. Allvarligt, jag öppnade inte ens munnen och visade upp min tand för honom! Dessutom skrämde han upp mig rejält genom att ge mig dåliga nyheter, som i sin tur gjorde mig jätteledsen och orolig betydligt mer än jag var innan. Visst, man ska vara realist, men jag var tillräckligt orolig innan och det här har inte direkt hjälpt upp situationen om man säger så. Honom vill jag verkligen inte gå tillbaka till vad som än händer. Nu återstår att se vad som händer härnäst, men just nu blir jag både rädd och ledsen så fort jag känner av min onda tand det allra minsta.

Förutom tandläkaren har jag tagit tag i saken och kontaktat Bröstmottagningen på Sophiahemmet igen. Jag är bröstcancer i släkten och är ständigt orolig för att drabbas. Ju mer jag undersöker mig själv och ju äldre jag blir, desto mer orolig blir jag och nu har jag bokat en tid för en undersökning igen, bara för att klargöra att allt är OK - eller om det inte är det, för att göra något åt det. Jag ska också prata med läkaren om hur jag egentligen ska förhålla mig till det här och hur ofta jag bör gå på undersökningar, för både jag och sköterskan jag pratade med på mottagningen konstaterade att så här kan jag inte ha det, gå omkring och vara rädd varje dag. Det orkar jag inte i längden och det tar ifrån mig så mycket av glädjen i livet att hela tiden känna så här.

Kort sagt, min gamla följeslagare hypokondrin har tagit ny fart nu och hela helgen har gått i ett ledset, oroligt dis där jag har sovit dåligt och känt mig nedstämd mer eller mindre hela tiden. Jag hoppas det blir bättre snart för det här är för tungt just nu.