2011-05-10

Uppmuntran när man behöver det
Ibland undrar man hur folk tänker. PR har varit på mig igen och frågat om jag har ringt hennes kommunikationschef. Nej, jag har inte ringt eftersom det hon berättar om sitt jobb i mina ögon inte lockar så där jättemycket. Tvärtom låter det alltför likt det jobb jag har nu, som jag vill lämna.

Hon skickar mig en annons för ett jobb på ett förvisso klart intressant företag, men kontoret ligger ute i Solna. Dit vill jag verkligen inte, vilket jag förklarar, samtidigt som jag vänligt tackar för tipset. PR svarar att jag inte kan vara så kräsen, Solna är minsann jättefint och om jag fortsätter vara så kräsen så kommer jag aldrig hitta ett annat jobb. Tack för kaffet liksom. PR verkar ha gjort det till sin personliga mission att jag ska hitta ett annat jobb, och jag tänker att om hon är så mån om det så måste hon ärligt talat börja med att lyssna och fråga efter vad jag vill ha och vad jag är intresserad av, i stället för att utgå från att det hon gör också är rätt för mig.

Nästa: min mens är två dagar sen. Jag är i princip aldrig det minsta sen annars och nu försöker vi ju bli gravida. Vad ska man tro? Jag frågar SSH om råd och får till svar att herregud, sen kan man ju vara jämt och ständigt, tänk på hur svårt det är att bli gravid, det där betyder absolut ingenting, det är garanterat inget! Nähä. Nej men då så, känner jag liksom. Och visst, hon har säkert rätt. Men ändå. Hon får det att låta som att jag absolut inte ska ha några förhoppningar överhuvudtaget. Rätt eller fel? Ska vänner uppmuntra eller sparka undan benen för en?