2011-05-12

Avstängd
Jag får ingenting gjort idag. Bara sitter och stirrar framför mig och vet inte vad jag ska ta mig för. Jobba. Men orkar inte, vill inte. Allt krånglar. Ständig uppförsbacke. Jag har kommit fram till att det jag saknar i mitt arbete, det jag alltid har saknat på alla jobb, är de mjuka värdena. I mitt arbetsliv handlar allt om pengar, om affärer, om det hårda. Jag är inte sån och jag längtar efter det mänskliga, efter verkligt värde, efter någon som bryr sig lite mer, någon som är lite mer som jag. Jag vill tro att det finns någonstans.

Jag vet inte vad jag känner nu. Jag har haft komplex för mina fula tänder så länge jag kan minnas. Jag har alltid varit den som inte vill le på bild, eller inte vill le med öppen mun, för då syns mina tänder. Jag har alltid varit den som har känt mig ful när jag har lett, och som har önskat att jag hade samma tur i lotteriet som alla andra som har fina, jämna tänder av naturen. När jag fick mina fasader för ett år sedan var första gången jag kunde le med öppen mun och känna mig vacker. Och nu har jag åter problem och jag vet inte vad de beror på. Beror de på att jag gjorde förändringen med fasader eller beror de på att jag föll och slog sönder framtänderna när jag var nio år eller beror de på att min tandläkare gjort en dålig bettskena eller...

Men ångrar jag att jag gjorde ingreppet alls? Jag vet inte. Förra året var jag så innerligt trött på att må dåligt över mina tänder så jag valde att göra något åt det. Men då trodde jag att det skulle gå bra. Förändringen går inte att ta tillbaka och jag vill inte heller se ut som jag gjorde innan, för mina naturliga, ojämna fula tänder gjorde mig till en mer allvarlig människa än jag vill vara. Hon som aldrig ler när någon ser det. Det var jag. Den personen vill jag inte heller vara. Tänk om det kunde sluta lyckligt i stället. Jag är så trött på motgångarna. Måste man alltid kämpa så?