2010-08-06

Ett dåligt tecken
Efter min första arbetsdag igår var jag så deppig så jag bara ville gråta. Strul och motgångar kantade min första dag och jag kände mest bara för att gå in till TA på måndag morgon och säga upp mig på studs. Det oroar att jag känner så här så fort jag är tillbaka på jobbet - att det inte tar mer tid än så att må dåligt igen. Det är samma känsla som jag har haft tidigare under sommaren och jag hade hoppats och trott att lite ledighet skulle få mig att må bättre. Men icke. Jag måste söka mig vidare, det finns inga alternativ.

Just därför är det desto mer nedslående att folk nu börjar antyda att jag, som är 37 år och snart nygift, inte alls är i någon bra position att byta jobb. Jag förväntas nu komma in in fasen där jag ska vara hemma och föda barn. Prästen antydde det igår, att jag är så pass gammal så jag väl kommer börja tänka på att bilda familj nu - hon borde veta bättre! - och PR sa rent ut innan semestern att jag nog inte är i det bästa läget för att få nytt jobb nu, med tanke på min livssituation. Till min besvikelse höll U med henne. Betyder det att kvinnor som är i barnafödande ålder och som har en fast relation inte ska byta jobb om de mår dåligt på det nuvarande? Betyder det att företag generellt inte anställer folk som är i "den åldern"? Om det är sant är det bedrövligt. Och jag vet att jag inte på några villkor kan gå här och "bita ihop" i flera år framöver, bara för att jag kanske någon gång i framtiden kommer att bli gravid. Det är befängt och det är inte ett alternativ för mig. Mitt liv är för viktigt för det.