2010-03-17

Intensivkurs, intensivliv
Igår gick vi första gången på vår intensivkurs i spanska. Tempot var onekligen högt och vi fick börja prata spanska direkt, enkla hälsningsfraser, siffror, liknande uppgifter. Det är roligt och jag känner mig faktiskt lite i mitt esse här - språk har alltid varit min specialitet och det är fortfarande något jag tycker är både roligt och inspirerande. U har lite svårare för det och han tror själv att han kommer att få arbeta betydligt hårdare än jag för att kunna hänga med i tempot, men jag är säker på att han kommer att klara det galant ändå.

Jag har fått den här oron i kroppen igen. Vi har så mycket att göra hela tiden och stundtals känns det nästan som att vi drunkar i allt - sakerna hopar sig över oss och växer till berg. Det är bröllopsplaneringen, det är vårt hem som inte är klart på långa vägar. Fullt upp hela tiden och jag känner att jag bara precis har näsan över vattenytan nu. Samtidigt har jag svårt att se vad jag kan dra ner på. Spanskan är för en begränsad tid och träningen är något jag bara måste ha, den varken vill eller kan jag vara utan. As simple as that. Och allt annat, ja - det måste göras på något sätt.

Vi ska boka in en bröllopsplaneringshelg snart. Då ska vi sätta oss och gå igenom det som är mest brådskande nu: musik i kyrkan, musik på festen, toastmaster, best man, inbjudningar, spika gästlistan... Mycket blir det.

När det gäller planer inför våren så är det också några saker som brådskar: få klart med vårt elbolag, ringa vår fastighetsvärd JM, leta bokhyllor och boka någon resa för mina SAS-poäng som går ut nu i mars. Fullt ös medvetslös, det är livet det.