2010-03-08

Green - den sista orangutangen
Igår kväll såg jag något av det sorgligaste jag någonsin sett på TV. Det var den underbara, fruktansvärda, fantastiska, oerhört viktiga filmen Green - the last orangutang som visades. Filmen handlar om Green, en ensam orangutanghona som hittas i de skövlade skogarna någonstans i Indonesien, när hon förvirrad och desorienterad och svårt sjuk försöker hitta sitt hem och sina vänner och släktingar, som alla har försvunnit när träden har skövlats för att ge plats åt palmoljeplantager. Hela filmen om Green är tyst - inga repliker, ingen berättarröst utan bara ljuden från djuren i skogen, ljuden från fabrikerna och maskinerna, och en ensam sångröst som kommer och går. Trots tystnaden visar filmen med all tydlighet exakt vad som händer när djuren jagas bort från skogarna och när regnskogen försvinner för att vi människor ska kunna konsumera mer, mer, mer. Ord behövs inte - bilderna säger allt.

Jag minns vår resa till Borneo för tre år sedan, turen på Kinabatangan River, när vi såg de vilda orangutangerna där, och sedan insikten av hur lite regnskog de har kvar att leva i. Jag minns när vi flög över Sabah och såg mil efter mil av palmplantager, just det som förstör världen och verkligheten för alla andra levande varelser, de som var där först. Dem tränger vi bort för att vi har lust, för att vi ser att vi kan tjäna pengar på det. Det är sjuk och vansinnigt och åt helvete fel.


Green, den ensamma orangutanghonan, överlevde inte. I en av de sista scenerna i filmen sveps hennes döda kropp i svarta sopsäckar och körs iväg på en skottkärra. Jag vet inte vad som hände med henns sen, men mina tårar rann för hennes skull. Filmen är verkligen sevärd och så otroligt viktig för att vi ska förstå vad vi gör med världen. Om du läser det här så klicka på länken och se den, och sprid den sedan vidare.