2010-01-05

- 17 grader
Så kallt var det i morse när vi åkte hemifrån! Det är nästan rekord tror jag - jag kan inte minnas när vi sist hade så kallt i Stockholm.

Min första kontorsarbetsdag igår förflöt hyfsat bra. Det kändes OK att vara tillbaka och skönt också att veta att även den här veckan är lite kortare än vanligt. Halvdag idag och ledigt igen i morgon. Jag tränade efter jobbet, cykelpass med AnG och hans sista pass nu eftersom PA är tillbaka för fullt igen i nästa vecka. Jag ser fram emot att ha min favoritinstruktör tillbaka men synd också att mista AnG som faktiskt är nära nog lika bra som hon. Passet var i alla fall vansinnigt jobbigt och jag tog ut mig fullständigt. Att jag verkligen behöver börja träna igen efter helgerna är det ingen tvekan om....

Efter träningen gick jag in på Mango en sväng för att se om jag kunde fynda något på rean. Jag provade hela sex olika plagg men faktiskt föll jag inte riktigt för någonting så jag kom hem utan kassar. Lika bra det i ärlighetens namn - jag behöver ju som bekant ingenting utan det skulle i så fall bara vara okynnesshopping.

Hemma blev det inte mycket gjort. Enkel middag som UP hade förberett och sedan däckade jag i soffan. Jag tittade på först på Escape to Chimp Eden som handlar om en man som har valt att ägna livet åt att arbeta med att rehabilitera chimpanser. Han fritar infångade chimpanser och rehabiliterar dem för att åter kunna klara ett liv i friheten. Jag kan bara föreställa mig hur roligt och givande ett sånt jobb måste vara - verkligen något jag skulle kunna tänka mig att göra också, innerst inne.

Efter chimpanserna tittade jag vidare på Djurpoliserna i Phoenix och det var lika sorgligt och gripande som vanligt. UP frågade mig som vanligt varför jag väljer att titta på ett sådant program och jag försökte förklara för honom. Jag jämförde med människor som svälter ihjäl i Afrika, till exempel. Även om de dör och jag inte kan hjälpa dem tillräckligt snabbt så tycker jag ändå att de är värda min respekt och omtanke - att jag vet vad några av dem heter och att jag tar till mig vad de har varit tvungna att gå igenom. Det är samma sak med djuren som far illa och dör. Trots att de är döda redan och jag inte kan göra något för dem så är de ändå värda så mycket som att jag tar deras öden till mig och bara visar att det som har hänt dem inte är betydelselöst. Så enkelt, så självklart. I det långa loppet hoppas jag också att programmen lär människor att sånt här inte behöver hända, inte får hända. Att det leder till något bättre för dem. Och en sak är säker - om jag kan göra livet bättre för bara en enda levande varelse i världen, då är det värt det.