2009-12-09

Blunda eller våga se
Sedan några månader tillbaka har jag och UP ett gäng nya TV-kanaler och däribland finns till exempel Animal Planet och National Geographic som båda är mycket bra. På Animal Planet visas bland annat en dokumentärserie om djurpoliser och deras arbete med att rädda och rehabilitera djur som har blivit vanvårdade, misshandlade och skadade på olika sätt. Jag har sett fruktansvärda saker i det programmet och mer än en gång har bilderna och djurens fruktansvärda liv fått mig att gråta i sorg och vanmakt över människors grymhet. UP brukar ibland fråga mig varför jag frivilligt väljer att titta på de här programmen. Varför väljer jag att utsätta mig för något som jag mår så dåligt av?

För min del är svaret enkelt. Jag har valt att aktivt ta ställning emot djurplågeri och köttfabriker. Jag har inte ätit kött på tio år och har inga planer på att någonsin göra det igen. Jag anser också att det minsta jag kan göra för djurens skull är att visa mod nog att ta reda på fakta, på verkligheten. Jag vill inte vara ännu en fegis som blundar och lever i förnekelse. Det är fegt och jag är inte sån.

Sedan finns det mycket glädje i djuren också. Det är fantastiskt att se djur som rehabiliteras, adopteras bort till bra familjer som älskar dem och får det härliga liv de borde ha haft från början. Att se tidigare vanvårdade djur vara glada och lyckliga och trygga ger mig mer glädje än det mesta. Det är så viktigt för mig och jag tänker ofta på att det är något sånt jag skulle vilja arbeta med egentligen, att ta hand om djur, att vårda och rehabilitera dem som behöver det mest. Fast det är dubbelt - på sätt och vis kan jag också tänka mig att jag inte skulle klara av det. Att se djur dö och må dåligt är fruktansvärt och troligen skulle jag gråta på jobbet varje dag om det var min sysselsättning. Men jag skulle helt klart vilja göra mer. Det finns så mycket att göra för djuren och det är så fruktansvärt viktigt och värdefullt.

Jag styrketränade igår och det var lika jobbigt som förra veckan. Inte roligt alls, jag känner mig svag och otränad till skillnad från hur jag brukar känna mig. Tyvärr blir det veckans enda träningspass - resten av kvällarna funkar det inte av olika skäl. Något irriterande hände på träningen igår. Alltsedan jag bröt mina handleder, framför allt den högra, har jag haft problem med rörligheten framför allt när det gäller att kunna vrida handleden i sidled. Det går helt enkelt inte och det ger mig alltid problem när det är dags för bicepslyft, eftersom jag inte kan hålla stången rätt. I och med det klarar jag inte snabba singellyft, eller lyft bara vid nedre halvan utan där blir det antingen lyft enbart i övre halvan eller hela lyft i långsammare tempo.

Igår blev jag till min irritation nästan utsatt för en attack av instruktören, som direkt till mig sa åt mig att lyfta i nedre halvan trots att jag inte klarar det. I slutet av låten sa han att om man inte klarar att sträcka ut armen i nedre halvan så har man för tunga vikter på stången. Jag kände mig väldigt utpekad av honom och det känns inte OK. Nästa gång ska jag tala om för honom hur det ligger till, att jag helt enkelt inte kan göra den rörelsen, och fråga honom vad han tycker är det bästa alternativet i stället. Jag vägrar bli orättvist utpekad som en fuskare.

Vår visning närmar sig med stormsteg. UP träffar ännu en mäklare i kväll och efter det ska vi ta ett beslut och boka in fotografering och visning. Vi har extremt mycket att göra inför dem båda och att jag är stressad är bara förnamnet. Jag måste göra upp med RL när han ska ta hem katterna till sig så att vi verkligen kan göra fint hemma. Det är liksom ingen idé att storstäda och skrubba och feja eftersom det så snabbt blir dammigt igen med katthår och kattsand som sprids överallt. Men nu måste det göras, vi har ingen tid att förlora.