2009-12-01

Oceaner av känslor

Ibland börjar stormarna i ett vattenglas och ibland är det hela hav som ryter och skummar med stora skrämmande vågor. Jag tar ett djupt andetag, dyker rakt ner och hoppas komma upp oskadd på andra sidan. Ibland går det bra.

Igår började stormen i ett vattenglas. Jag och UP åt lunch och jag nämnde något om att jag ska åka till Zürich på marknadsmöte i februari. UP hakade på och sa att då skulle han också kunna åka ner så kunde vi hitta på något i samband med mitt möte, stanna över helgen eller något. Men jag gjorde förstås kopplingen att han i så fall skulle träffa sin ex som bor där och så var stormen igång. Vi har grälat om det här förut. Jag har inte varit förtjust i att UP har fortsatt ha kontakt med henne, men det här har kanske förändrats på samma sätt som många andra saker förändrades efter Kroatien. Jag kan inte ärligt säga att jag inte bryr mig. Jag kan bara säga att jag inte kan göra något åt det. Vill UP ha kontakt med henne så ska han ha det. Det är inte min sak att styra hans liv. Skulle det hända att han möter henne och blir kär på nytt - ja, då blir det så. Jag kommer att överleva. Jag har överlevt många saker förut och det här skulle inte heller ta död på mig om det hände.

I mina ögon finns det ingen logik i att UP ska ha fortsatt ha kontakt med en ex-flickvän år efter år, alltid ha talat så väl om henne, alltid ha sagt att hon är viktig, för att sedan bara raskt släppa det när jag sparkar bakut. I mina ögon finns det ingen logik i att han skulle åka till Zürich, till hennes hemstad, en person som han har bemödat sig om att kunna behålla i sitt liv, för att sedan inte ens träffa henne när han väl är där. I mina ögon är det för märkligt för att vara trovärdigt.

UP har pratat om att han ska skriva till henne och förklara, om det nu är så att de inte ska fortsätta ha kontakt. Han ska förklara för henne att som läget är nu fungerar det inte att de fortsätter höras av, på grund av mig. För min del kan han lika gärna hugga mig i ryggen direkt, om det här så här han ska göra. Om han inför henne ska få mig att framstå som en svartsjuk bitch och sig själv som en stackars toffel som bara gör mig till viljes, så vet jag knappt vad jag ska säga. Då vill jag inte vara kvar här längre. Hellre försvinner jag ur hans liv och låter honom göra vad han vill med vem han vill. Jag vill inte längre vara skyldig till allt ont och dåligt som händer i UP's liv och om det är det som blir mitt bidrag till hans tillvaro så går jag hellre härifrån och lever ensam.

Jag läser Anders Haglunds nyhetsbrev, Veckans Anders, regelbundet. Idag handlade nyhetsbrevet om tro - att det vi tror på också blir vår verklighet. För mig är det nog så att jag har glömt hur man gör när man är lycklig. Jag tror inte längre på att jag är kapabel till att ha en bra och fungerande relation med någon, och då är det självklart att det inte heller blir så. Tror jag inte på det så går det inte. Väldigt enkelt. Och jag vet inte vad jag ska tro på längre. Ibland är det nästan så att jag uppmuntrar UP att träffa någon annan. Nästan så att jag önskar det, för att jag inte längre orkar bära ansvaret för att han är olycklig med mig. Han skulle ha det så mycket lättare med någon annan än mig, det är jag övertygad om. Och ändå stannar han och jag förstår aldrig varför.