2009-12-01

Past, present, future
Dagen har gått som i dvala. Jag är så trött att jag knappt orkar titta på datorskärmen och det lilla jag har fått gjort har gått mekaniskt, utan tanke bakom handlingen. Bara göra, inte tänka, inte känna. Jag har haft en rikigt mörk dag idag. Gick på lunch ensam för att jag inte orkade prata med någon. Har suttit tyst bakom mitt skrivbord och inte sagt ett ord till någon förutom att svara på direkt tilltal. I kväll ska jag och UP gå och höra Kay Pollak på Chinateatern, föreläsningen Att växa genom möten - och välja glädje. Den är säkert fantastisk och precis vad jag behöver höra nu, men jag orkar inte ta det till mig. Jag vill bara hem, bara sova, bara vara i fred.

På många sätt har livet inte alls blivit som jag hade trott. Många människor verkar ha det så enkelt. Aldrig några stora bekymmer, alltid glada, allt är lätt och roligt. Är det bara en fasad eller finns det människor som faktiskt har det så på riktigt? Jag är inte en av dem. Mitt liv har kantats av svåra stunder. Nu har de hunnit bli så många att till och med min insida börjar färgas allt mörkare. Förut var det mest kanterna som var svarta och brända. Nu börjar det nå längre in, ända in i hjärtat och själen. Det är som att jag tappar tron på livet och möjligheten att vara lycklig. Som att jag har glömt bort hur man gör och inte ens orkar försöka och kämpa längre.

Jag har känt mig sviken så många, många gånger. Så många människor som har huggit mig ryggen när jag äntligen har kommit att lita på dem och äntligen har vågat tro att det finns någon som faktiskt är med i samma lag som mig. Då har sveket kommit och min tilltro blir aldrig densamma igen. Det har hänt för många gånger och sorgen börjar bita sig fast. Det är som att jag inte litar på någon längre. Som att jag inte vill eller kan eller vågar fästa mig riktigt vid en enda människa. Till och med UP har jag stött ifrån mig, för till och med han har gjort det alla andra också har gjort - svikit när jag har behövt honom som mest.

Hur orkar man? Jag klarar det inte. Hur gör man det?

I mitt fall är det som att jag har fastnat i det förflutna, i historiens svek och lögner. De har bitit sig fast i mig och förstör både nuet och framtiden. Jag kommer inte vidare. Jag står fast i leran och hjulen bara snurrar och snurrar utan att få fäste och kunna ta sig vidare.