2009-04-02

Explosionsrisk
Jag tränade igår igen och som vanligt var det stenhårt, superjobbigt, men skönt på samma gång. Det är som min underbara instruktör sa en gång - träning kan också handla om att lära sig hantera smärta. Visst är det så. Stundtals på passen är det som att hela kroppen bara skriker rakt ut i protest - men just då gäller det att fortsätta pressa, lite till, hela tiden lite till. Till sist klarar man det också.

Efter träningen igår var jag och JP bjudna på middag hos PH. PH bor hos CE på heltid nu och de har fått det riktigt fint även om den där ombonade känslan fortfarande saknas lite. Men jag blev ganska knäckt av att se hur tomt de har det - inte alls mycket möbler, inte en massa saker och prylar överallt. Bara massor av ljus och tomma ytor, precis så som jag vill ha det. Det var roligt att träffa tjejerna även om jag måste medge att de är lite för förtjusta i att prata jobb - i mina ögon det absolut tråkigaste samtalsämne som finns.

Jobbet känns inte jättekul nu. Jag är inte så fokuserad som jag borde vara och känner inte att det går framåt så bra som det brukar. Jag känner mig ineffektiv och har dåligt samvete för det. I morgon har jag avstämningsmöte med TA och jag antar att det kommer att gå bra men trots det fasar jag lite för det.

Igår pratade jag, PH och JP om det här med att vänta respektive att köra på i snabb takt. JP verkar tycka att det är jättebra för SS att hon och HW har köpt hus så snabbt - de har ju faktiskt bara känt varandra i något halvår. Själv vet jag inte om det är roligt eller galet. SS kan vara en väldigt impulsiv person så jag hoppas att hon kommer att bli nöjd med sitt val. Något vi i alla fall var överens om var att det här med att vänta in saker, det skapar mer frustration än säkerhet. Det här vet jag bara alltför väl. För egen del känns det som att jag håller på att explodera snart. Vi kommer inte framåt och det gör mig totalt knäckt att se hur fort och hur lätt det går för andra. De tvekar inte utan kör på. Själva står vi och stampar oss längre och längre ner i jorden på samma fläck och det är något jag har börjat må riktigt dåligt av.

Vår boendesituation känns akut för mig. Jag vantrivs nästan i lägenheten - alla saker överallt, att det är så trångt, att ingenting passar ihop utan det ser ut som att vi bara har tryckt in hundratals saker på en liten yta utan minsta tanke på hur det ska passa ihop och se ut. Jag får panik av det - för mig är formen minst lika viktig som funktionen. Jag inser att vi kommer att bli kvar i lägenheten ett tag till och för mig känns det akut att trots det åtminstone göra något bättre av det vi har - snygga till där vi kan, helt enkelt. Det går att göra det bättre än det är. Jag har försökt förklara det här för UP och jag tror att det faktiskt börjar gå in nu - något måste göras. I helgen ska vi jobba med lägenheten, åtminstone en dag.