2008-06-09

Nationaldagsfirande
Den 6 juni var den varmaste dagen i mannaminne. Runt 30 grader och solen fullkomligt stekte ner över oss i stan. Jag och UP firade nationaldagen med SS och JP i stan. Vi promenerade runt, fikade, åt lunch i Kungsträdgården och avslutade med en drink på Josefina på kvällen, fast då valde SS att åka hem i stället. Det blev en skön och avslappnad dag med mycket prat och jag är glad att se att UP kommer så väl överens med mina vänner. Det är ju ingenting som livet står och faller med men det underlättar helt klart.

Jag gick iväg på toaletten på Josefina och när jag kom tillbaka märkte jag att det var något med JP och UP. De såg besvärade ut och det var bara alltför uppenbart att de snabbt bytte samtalsämne när jag kom tillbaka, att de hade pratat om mig. Jag frågade skämtsamt vad de hade kommit fram till när jag var borta och fick ett svävande svar att de hade pratat lite om semester och så, och då insåg jag förstås att de hade pratat om Kroatien och min inställning till det.

När vi åkte därifrån senare på kvällen frågade jag UP rent ut om det var Kroatien och mig de hade pratat om och UP medgav att det var så. Jag frågade vad de hade sagt om mig och UP svarade att det var privat mellan honom och JP. Han har sagt så förut, men då gällde det honom och JSk, och jag tycker det är lika dåligt varje gång. Man kan inte stå och säga till en person att ja, vi har pratat om dig bakom din rygg men vi tänker inte tala om vad vi sa om dig för det är privat mellan oss. Min regel är snarare att om man inte kan stå för det man har sagt så har man ingen anledning att säga det till att börja med.

Med andra ord blev jag förstås arg över UP's ord och till slut talade han om att han och JP hade pratat om min inställning till UP's Kroatien-resa. De hade enats om att jag måste släppa det och gå vidare.

Och det är där jag inte hänger med längre. Jag förstår varför UP vill åka. Jag har sett bilderna och jag inser att det kommer att bli fantastiskt. Men det jag inte förstår är varför alla människor i världen är så eniga om att det bara är jag som måste ändra på mig. Varför är det bara jag som har fel här, varför är det så självklart att UP ska genomföra den här resan, som inte ens är jätteviktig för honom, och att jag, som mår urdåligt av den, bara ska acceptera, gilla läget, släppa taget och gå vidare? Varför ska UP's vilja vara viktigare än min? Varför säger alla människor till mig att jag måste gå och prata med någon, att jag måste ändra mig, för att UP ska få sin frihet att göra vad han vill? Varför är han så mycket viktigare än mig? Varför säger ingen människa till UP att med tanke på hur dåligt jag mår kanske han borde överväga att boka av sin biljett? Varför är hans 3 000 kronor i biljettpengar mer värda än att se mig må dåligt i ett halvår?

Tydligen finns det vissa saker jag aldrig kommer att förstå, och det här är en av dem.