2008-06-02

Ännu ett Lysekilsgäng?
I fredags var det after work på Gerdas, på förslag av KH och JD. I vanlig ordning hade jag egentligen inte lust att gå dit, men jag tvingade iväg mig själv ändå.

När Gerdas öppnade för ett par år sedan var jag där minst en gång i veckan nästan hela sommaren. Förra året var jag där kanske två gånger och båda gångerna önskade jag bara att någon skulle ta bort mig, och den känslan fanns kvar nu. Jag insåg att det är exakt samma människor som är där nu som det var för två år sedan. Ingenting har hänt, ingenting har förändrats. Den som har förändrats är nog snarare jag själv. Jag har utvecklats åt ett håll där jag inte längre känner att det ger mig speciellt mycket att stå i en bar och trängas. Jag vill hellre ha lugn och ro, umgås med några få människor i taget och verkligen kunna samtala med dem, vara närvarande hos dem jag möter i stället för att bli knuffad fram och tillbaka och få drinkar spillda över mig.

Den här kvällen var det massor av folk som jag kände på Gerdas. Jag mötte UP utanför, eftersom jag inte ville gå dit ensam, och vi blev osams nästan direkt när vi sågs. De personer vi skulle träffa på Gerdas var hela Kroatien-gänget och jag fick taggarna utåt direkt, eftersom jag fortfarande inte känner att jag orkar vara med dem överhuvudtaget.

Min rädsla är att de ska bli ännu ett Lysekilsgäng i vår bekantskapskrets. Det är det här gänget som är UP's vänner, inte mina i första hand. De har en gemensam upplevelsegrund, de har gemensamma minnen och gemensamma interna skämt som jag inte fattar någonting av, eftersom jag inte har varit med och upplevt det de har gemensamt. Det är personer som oavsett hur snälla och trevliga de än är och hur mycket jag än umgås med dem, aldrig riktigt blir mina vänner. Jag föreställer mig att jag och UP gifter oss och alla hans, och våra gemensamma vänner sitter på hans sida av kyrkan eftersom de i första hand anser sig vara kompisar till honom. Jag föreställer mig hur det skulle kännas och det känns inte bra.

Den här fredagen på Gerdas märkte jag hur UP lyste upp när han träffade de här personerna. Jag insåg åter igen hur underbart han kommer att ha det när han reser bort med dem och jag kände hur mitt hjärta gick sönder ännu en bit. KH frågade hur jag mådde och jag började gråta bakom mina stora solglasögon, mitt framför henne och mitt framför alla andra. För jag vet inte hur det blir eller om vi kommer att klara det här.

UP och JoS gick iväg för att köpa något att dricka och kom inte tillbaka. När övriga gänget skulle gå iväg och äta gick jag för att leta rätt på dem och fick till slut syn på dem, fullt upptagna i samtal med några tjejer som jag känner ytligt. US kom fram till mig och frågade halvt på skämt, halvt på allvar vad jag hade gjort som fick UP att stå och ragga på andra tjejer så där. Jag skrattade åt hans ord men de kändes.

Kvällens bästa var att jag träffade SB och SM. De är underbara människor båda två, så roliga och genomsnälla och jag skrattade mer under samtalet med dem än jag har gjort på länge. Vi pratade lite resor och jag nämnde att jag funderat på att resa till Skottland i sommar.
"Du skulle trivas jättebra där", sa SB, "för människorna där är precis som du. De har ett varmt hjärta."
Det är något av det finaste någon har sagt till mig och jag vet att ingen annan än SB skulle kunna säga något sådant till mig.

När SB och SM skulle gå vidare kändes det lättare att gå tillbaka till UP och de andra och jag höll masken och försökte ha roligt resten av kvällen, även om det inte kändes helt bra. Men jag och UP åkte hem tillsammans i alla fall.

När vi satt och väntade på tunnelbanan kom en berusad lite äldre och ganska sliten man fram och satte sig bredvid oss. Han började prata om sin fru som omkommit i en bilolycka för 18 år sedan.
"Jag sörjer henne lika mycket idag som jag gjorde då", sa han, och så gav han oss ett råd: var rädda om varandra. Jag tänkte att den mannen förmodligen hade mest hjärta av alla människor vi hade träffat den kvällen. UP sa när han hade gått att vi hade gjort dagens goda gärning som tagit oss tid att lyssna på honom. Jag svarade att kanske var det han som hade gjort dagens goda gärning för oss i stället, eftersom han fått oss att förstå hur mycket vi har att vinna på att ta hand om varandra och vår gemensamma lycka. Något viktigare finns ju inte.