2007-08-21

En tillfällig lösning
Det gick bra hos läkaren igår. Jag fick lugnande besked. För säkerhets skull blir det en extra koll men det verkade bra sa hon. Det är en lättnad!

Jag körde ett spinningpass på kvällen, det första på länge. Jag har ju mer eller mindre bestämt att inte cykla så mycket utan i stället satsa på annan kondidionsträning ett tag. Men nu blev det cykel och det var roligt och jobbigt precis som vanligt. Jag har börjat känna mig lite förkyld vilket måste motverkas. Jag får inte bli sjuk till helgen!

Jobbet är värre än värst. Jag mår nästan dåligt bara av att vara där och tänker med ångest att min chef snart är tillbaka på kontoret. En vecka till bara. Jag står inte ut! Hur kunde det bli så här? Jag trivdes ju från början. Jag sökte många jobb innan jag började här och det kändes ju så rätt. Nu känns det bara totalfel. Jag vantrivs så mycket att jag inte ens vill gå hit och jag har börjat märka på mig själv att jag inte ens bryr mig längre. Det är mig fullständigt likgiltigt hur det går på jobbet. Jag försöker bara få dagarna att gå, tiden att försvinna när jag är här.

Att söka jobb kan tyvärr ta tid. Jag är inställd på det, och när den dagen kommer ska jag försöka att inte i ren desperation bara tacka ja till vad som helst, för att komma härifrån. Jag ska försöka att ändå vara selektiv och ställa krav. Att det blir rätt jobb jag går till och inte bara att jag tar mig ifrån det här. Det gäller att tänka på sånt också. Men jag har inställningen att det här jobbet bara är en tillfällig lösning och det gör att jag lättare kan stå ut med det ett tag till.

PH och jag pratade i söndags om hur mycket lättare det hade varit (inbillar vi oss) om vi hade haft ett mer självklart yrke. Om vi hade varit lärare eller sjuksköterskor eller vad som helst. Bara nånting lite mer konkret och påtagligt. Kanske hade vi haft lättare då att se vad vi skulle göra, veta var vi vill jobba. Nu är allt bara en enda röra. Jag har fortfarande ingen aning om var jag är på väg. Jag kan tänka att det hade varit roligt att börja plugga igen - att bara byta och bli något helt annat. Samtidigt tror jag ändå att jag passar för den inriktning jag har idag. Jag är bara på fel plats, med fel sällskap.

Jag kan konstatera att den här sommaren inte alls har blivit vad jag hade tänkt mig. Jobbmässigt har det gått spikrakt utför. Från att ändå kännas ganska bra till att vara ren, skär ångest. Min semester känns inte heller helt lyckad. De tre lediga veckorna flög förbi. Jag var med UP i princip hela tiden, men trots det känns det som att vi inte har haft någon tid tillsammans. Det har hela tiden varit andra människor omkring oss. Vi har inte haft någon egen tid alls, inte mer än några få timmar här och där. Och de här dryga två veckorna som UP är borta nu har visat sig vara de tyngsta veckorna på hela sommaren för mig. Nu hade jag mer än någonsin behövt ha honom här. Det är tur att vi snart ska åka till Turkiet, men även där kommer vi ju att vara omgivna av andra människor. Att ständigt vara omgiven av folk är ingen vilsam semester för mig. Jag lovar mig själv att nästa sommar ska bli annorlunda. Då ska vi se till att det blir mer tid för bara oss.