2007-01-08

Rädd
Nu har jag insett något. Det handlar förstås åter om UP's ex. Han har sagt att han nog behöver prata ut med henne och få svar på alla frågor för att helt kunna släppa taget. Och jag inser att det som skrämmer mig, det som gör mig så rädd, så rädd, det är att han verkligen ska genomföra det. Att han faktiskt ska kontakta henne, att han ska ta det där samtalet med henne om vad som egentligen hände mellan dem och varför det tog slut. Och jag är så rädd att de genom att prata ut med varandra ska inse att ingen av dem egentligen ville bryta. Att de ska komma fram till att de ju fortfarande vill vara tillsammans, och att jag därmed ska förlora honom. Den rädslan finns hos mig, starkare än någonsin.

Jag antar att det i grund och botten fortfarande handlar om osäkerhet. Att jag inte kan eller vågar tro på att UP helt och fullt vill vara med mig, att han skulle välja mig oavsett vad exet skulle känna eller tycka om det. Jag kan inte tro på att han utav henne och mig skulle välja mig, just för att jag har fått höra om hur kär han var i henne, men jag har inte hört honom säga detsamma om mig. Därför kan jag inte tro på det. Därför kan jag inte lita på att det är på riktigt. Därför kan jag inte bara njuta av det vi har och må så bra som möjligt under tiden. UP har inte gjort något fel, tvärtom. Men trots det behöver jag ännu mer bekräftelse, ännu starkare tecken på hans känslor för mig. Det är som att det aldrig blir tillräckligt.

ST gav mig världens bästa citat i förra veckan:

Assumption is the mother of all fuck-ups.

Det är det jag gör här. Jag antar, jag tar det som självklart att UP utav mig och exet alltid kommer att välja exet först. Jag antar det och detta antagande skapar alla spöken i min hjärna, allt det som bara får mig att må dåligt. Jag får skylla mig själv. Men UP's ex finns och är i högsta grad verklig och jag önskar bara att hon ska försvinna ur mitt liv och ur UP's hjärna.