2007-01-03

Spöken
Det har blivit nästan mer regel än undantag att UP och jag sover tillsammans. Vi har snabbt vant oss vid att sova ihop och nu när det nästan så att jag sover sämre utan honom, trots att jag får ha hela sängen för mig själv.

Igår tränade jag på kvällen och UP hämtade upp mig och körde hem till mig efteråt. Jag var ganska trött och avslagen eftersom det blev så sent dagen innan, men jag lyckades ändå ta mig i kragen och fixa med lite saker hemma, vika tvätt och sådant roligt medan UP såg på TV. Kvällen var lugn och skön men sedan när vi skulle gå och lägga oss började vi tyvärr prata om fel saker.

UP's ex som jag träffade hemma hos US för ett par veckor sedan kom på tal igen och precis som då gick det fullständigt åt skogen när hon åter kom upp till ytan. UP känner inte att han har fått ett riktigt avslut på deras relation och därmed har han svårt att släppa det helt. Det här leder i sin tur till att jag börjar ifrågasätta mig och UP. Jag kan förstå att han vill ha svar, att han vill få prata färdigt, men jag vet också av erfarenhet att man trots det sällan får alla svar man behöver. För det mesta får man helt enkelt acceptera att förhållandet är över och att det mesta lämnas obesvarat, och till slut måste man gå vidare ändå.

Nu känns det som att vi har kommit till en punkt där det knappt spelar någon roll vad UP säger till mig. Han kan ge mig världens alla försäkringar om att han inte vill ha henne tillbaka, om att jag är mer rätt för honom och att det är mig han vill vara med. Det hjälper inte. För den tanken som trots det har tagit över hos mig är att UP har varit med mig i mer än en månad nu och hon finns fortfarande kvar i hans hjärna. UP säger till mig att bara vara mig själv men jag tänker att det är ju precis det jag har varit, varken mer eller mindre, och jag har inte på långa vägar lyckats få henne att försvinna. Hur ska jag då kunna känna mig säker? Hur ska jag kunna känna att jag räcker till när jag helt uppenbarligen inte gör det?

Igår gick jag så långt att jag nästan sa till UP att prata med sin ex, få sitt avslut och släppa henne och ringa mig när han hade gått vidare i stället. Jag tror att han blev nästan lika ledsen som jag, för trots allt vill han ju inte släppa mig, det är inte det, utan han vill bara få svar från henne.

Det har blivit ännu en natt med knappt någon sömn och idag känner jag mig bara som ett tomt, svart hål. Jag har alla ord som UP har sagt om sin ex ringande i öronen, jag ser dem båda framför mig på näthinnan, och jag känner bara att jag inte kan leva så. UP försöker göra mig glad, han pratar om resan vi ska göra, om alla planer vi har och om allt som är bra, för det finns ju så mycket. Men jag kan trots det inte släppa tanken på att jag är nummer två. Att jag är hans plan B, att jag är den han är med för att han inte kunde få den han helst ville ha. Jag vet inte om jag har rätt i det men bara tanken sliter sönder mig inifrån. Och jag kan inte leva så.