2011-06-30

Nya tider
Jag erkänner mig besegrad: det blir inte mer träning för mig den här veckan. Jag har inte orken och jag är dessutom alldeles för illamående för att kunna tänka på träning. Det är en fullt tillräcklig utmaning att alls kunna fungera i vardagen och idag fick det åter bli att jobba hemifrån. Det blev ingen träning igår heller, utan i stället släpade jag mig iväg till frisören för att klippa topparna, vilket också var väl behövligt. Jag lyckas alltid glömma bort att gå och klippa mig i tid, men nu är det gjort.

Jag kan känna mig lite ensam i det här faktiskt. U har sitt Viktiga Jobb som alltid måste gå före allt annat, och det gör att jag känner mig ganska utlämnad i att själv hantera allt som rör hemmet och graviditeten: ringa alla samtal, handla, städa, tvätta, ta hand om vardagen, trots att vi verkligen är två om det och trots att jag absolut inte är nöjd med situationen. Jag har inga ambitioner om att bli hemmafru, om man säger så. Idag har jag i alla fall sagt till U rent ut att han får se till att komma hem i tid, för jag klarar inte att ta han om allt här hemma på egen hand. Han bor också här och barnet är lika mycket hans som mitt. Jämställdhet är det enda tänkbara alternativet.

Nu när jag bara går omkring och mår dåligt hela tiden så längtar jag än mer bort från stan och lägenheten. Jag skulle kunna åka upp till fjällen och bara slå upp tältet någonstans och sedan bara vara där i en vecka, göra korta dagsturer, andas frisk luft och leva i lugnet och tystnaden. Det vore sagolikt skönt.