2011-06-27

Tillbaka till naturen
Igår använde vi ännu ett av våra presenkort för upplevelser som vi fick på bröllopet och gav oss ut i naturen för ett par timmars turridning på islandshästar. Vi var på en hästgård en bit norr om Uppsala och för mig var det premiär med islandshästar. Jag har rätt mycket ridvana sedan tidigare - jag har gått på ridskola i sju år, ridit dressyrprogram och hoppat bana och tagit bronsmärket och mycket mer, men känner mig trots det klart ringrostig nu efter så många års uppehåll. Men ändå: jag är absolut ingen nybörjare och det är inte U heller.

Det är något vi har lärt oss nu: nästa gång vi ger oss ut på turridning så ska vi tala om att vi har ridvana. För igår hamnade vi i grupp med en barnfamilj, föräldrar och två söner i tioårsåldern som i princip knappt hade sett en häst tidigare och som dessutom inledde med att komma en kvart för sent till turens början. Sönerna var skräckslagna och hela familjen ville absolut bara skritta hela vägen, och det gjorde att jag och U inte riktigt hellre fick den tur vi hade hoppats på. Vi delade upp gruppen och jag och U kunde rida en bit med en annan ledare så vi fick prova på tölt, trav och galopp, men det var ändå mest att skritta i lugnt tempo på rad och inte så roligt som vi hade hoppats på. Synd för hästarna var härliga och området vackert och det hade nog kunnat bli en jättefin tur med en annan grupp. U var riktigt missnöjd och tyckte att det var den sämsta islandstur han varit med om, medan jag aldrig har ridigt islandshäst förut och inte hade något att jämföra med.

Men det var otroligt skönt att komma ut på landet i alla fall, avkopplande och lugnt och skönt, frisk luft och tyst och grönt och vackert. På vägen hem stannade vi till hos EE och UE i Uppsala och fikade och åh, som jag gillar den staden! Skulle jag lämna Stockholm så är det Uppsala jag skulle bo i, även om U alltid säger att han skulle sakna vattnet för mycket. Men jag inser att jag nog inte är en citymänniska trots allt: det har sina fördelar, men jag tror ändå att storstaden, innerstadsmiljön, gör att min totala stressnivå ökar och det kan inte vara bra i längden. Just nu längtar jag bort från stan, ut till lugn och ro och tystnad, ut till det mer naturliga livet än det jag lever nu. Kanske är det så att miljön på Lilla Essingen, hur fint det än är, aldrig helt kommer att bli mitt hem, kanske hör jag trots allt inte riktigt hemma där ändå. Jag är nog inte den typen av människa när allt kommer omkring. Jag önskar mig ett enklare liv än så. Det känns galet när vi inte ens har bott där i ett och ett halvt år, men jag längtar faktiskt efter att komma vidare.