2011-03-23

Lite mycket nu
Det var som vi befarade. Pappa har fått en stroke. Efter långt besök på akuten igår med mängder av tester och undersökningar konstaterades att han dessutom har spår efter att ha fått en stroke tidigare, utan att han själv ens har vetat om det. Jag var ju hos mina föräldrar i söndags, när pappa tydligen började känna sig yr och konstig, men jag märkte ingenting annorlunda då och pappa sa inget om det heller. För tillfället ligger pappa i alla fall inlagd på neurologavdelningen på Karolinska och ska inleda medicinering. Sedan får vi se. Det är tumören han har haft sedan förra året och nu detta. Dessutom åker mamma på den ena krämpan efter den andra och åker skytteltrafik till olika läkarmottagningar för än det ena och än det andra. Vad kommer näst? Hur orkar man?

Pappa lät i alla fall vid gott mod igår när jag pratade med honom. Han lät som att han nästan tyckte det var som att vara på semester, att ligga inlagd på sjukhus och slippa vara hemma i Rotebro som han hatar så mycket. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Han är så bitter över allt i livet och trots det vill han inte ens försöka förändra något, eller åtminstone är han på något kosntigt sätt för bekväm för att ta tag i det och få något att hända.

Jag är irriterad över C som engagerar sig så lite. Hon har precis lika mycket ledig tid från jobbet varje vecka som jag har men hon är i princip aldrig över och hälsar på i Sollentuna. Hon sköter sitt och hör av sig när hon behöver barnvakt, verkar det som. Mamma ursäktar henne alltid: "hon har så mycket att göra, hon har ju SL, hon jobbar så mycket..." Till skillnad från C jobbar jag med andra ord inte alls heltid, jag tränar inte alls tre eller fyra dagar per vecka, och mitt hem är så fantastiskt så det sköter sig själv! Ärligt talat, vi har alla exakt lika mycket tid till vårt förfogande och det är upp till oss själva vad vi väljer att göra med den.

Just tiden är något vi har svårt att få att räcka till nu. Vi har ingen resa eller något annat större projekt inplanerat nu, vi har ingen deadline och ingen enskild sak som tar en massa tid i anspråk. Men vi har fullt upp likaväl. Vi ska boka in våra bröllopsaktiviteter och nu under våren vill vi försöka hinna med takvandring, brunch, Skyview och middag ute. Det kan tyckas mindre märkvärdigt, men det är ändå svårt att hinna få in det i schemat. En anledning är att vi lägger en dag varje helg på att besöka våra föräldrar, och U har dessutom sin bror LP som är sjuk och behöver tid och hjälp med att komma igång igen. På vardagarna har vi svårt att hinna med saker förutom det nödvändigaste, och helgerna är korta och då vill vi dessutom få in andra saker på schemat. Just nu är det närmaste på tur tavlorna som ska fixas klara och sättas upp, det är fönstertvätt, vi ska bjuda över min familj på lunch och bildvisning, fixa ny matta och krukväxt till vardagsrummet. Det är helt enkelt jättesvårt att få tiden att räcka till och när vi ska komma igång med större saker som att välja tapeter och äntligen få ut U's sista kartonger från biblioteket, ja, det har jag helt enkelt ingen aning om.

Igår var jag inne på Ordning & Reda och lyckades hitta ett litet mini-fotoalbum som nog skulle kunna fungera för våra bröllopsbilder. Jag ska komma ihåg i kväll att räkna igenom hur många bilder vi har och om det lilla albumet räcker blir det ett köp - en sak till som blir klar. Skönt! Mitt projekt med att byta ut alla färgglada pärmar i bokhyllan till enhetliga i samma färg har gått lite i stå eftersom den beiga färgen som U föredrar konstant verkar vara slutsåld överallt. Nu funderar jag på att ändå välja vita pärmar till biblioteket åtminstone, bara för att få det gjort någon gång. Till arbetsrummet får jag helt enkelt ha tålamod och avvakta tills rätt färg går att få tag i. Någon gång ska det väl lösa sig.

Vi åt middag med EE och MB igår. Vi var på Grappa och jag åt en pizza som var god men alltför oljig. Det var trevligt att ses även om jag var så trött så jag nästan somnade stående. EE verkar helt ha brutit med SS nu och för hennes del verkar det också vara ett medvetet val: hon vill verkligen inte ha kontakt längre. Till slut kommer det så långt, tydligen - misshandlar man sina vänskaper för länge så förlorar man dem helt.

Idag vaknade jag för första gången på länge och kände att jag faktiskt hade sovit ganska bra, om än för få timmar. Men än så länge har jag ingen huvudvärk och det är en lättnad utan dess like. Jag hoppas innerligt att känslan håller i sig.