2011-02-15

Burr
Kylan ger inte med sig. Runt -15 C är det nu och det är helt klart för kallt för min smak. Det är svårt att klä sig och man får knappt lust att gå utanför dörren.

Igår var en ovanligt seg och tråkig dag på jobbet. Vi hade möte om kommande flyttprojektet och det kändes bara så nedslående. Vi kommer att flytta till en sämre lokal idag, så blir det bara. Och det är så viktigt för mig så jag allvarligt funderar på att byta jobb när det väl är dags. Det är trist om jobbet ska falla på en sådan sak, men just läget i stan var en av de skäl som gjorde att jag sökte jobbet här till att börja med. Har jag inte det längre så är det inte lika intressant att stanna.

På kvällen var det träning, ett bra, tungt pass med mycket backträning. Jobbigt som bara den men samtidigt roligt! Alla var där, salen var fullsatt och det gick bra. Det är precis så träning ska vara, då njuter jag!

På bussen hem hände något oväntat. Jag fick syn på min kusin HW i sällskap med en annan man. Jag har inte sett HW på flera år - jag tror senaste gången vi möttes var när hans mamma GW, min moster, begravdes. HW har haft det tufft sedan GW dog i cancer, bara 60 år gammal. Hans pappa, BW, har aldrig kommit över förlusten av sin fru utan verkar ha gått ner sig totalt och liksm bara gett upp. Han verkar inte vilja träffa någon, han undviker all kontakt och håller sig borta. Tyvärr verkar det ha blivit likadant med HW. När C gifte sig tackade han ja men lämnade sedan återbud i sista minuten. C bjöd däremot inte in BW. Till mitt och U's bröllop i somras bjöd vi in både HW och BW, men ingen av dem brydde sig ens om att svara, inte ens för att tacka nej. De visade tydligt att de inte ville ha kontakt med oss. Nu såg HW ut som en skugga av sig själv. Han var extremt ovårdad - skäggig, långt, otvättat hår, slarviga kläder. Framför allt hade han gått upp extremt mycket i vikt och skulle utan tvekan platsa i vilket bantningsprogram på TV som helst. Han verkar ha gett upp på något sätt och jag fick en känsla av att han inte skulle vilja hälsa på mig ens om han hade sett mig, så jag gav mig aldrig till känna. Synd att det har blivit så.

Hemma hade vi inte så mycket till valentinfirande utan åt upp söndagens lasagne, bytte kattsand och monterade sedan ihop bänken till sovrummet. Den blev riktigt bra och den stora frågan är nu vad vi ska göra med de två stolar som vi plötsligt får över. Min gamla slitna vita stol har ändå på något sätt en plats i mitt hjärta så den vill jag behålla, även om den så klart får flytta ner i källarförrådet. U's vita pinnstol ställde vi i arbetsrummet, i stället för den udda stolen vi har haft där som tyvärr gör märken i golvet eftersom benen är så smala. Det blev snyggt och rummet blev liksom också lugnare med både stol och skrivbord i samma vita färg. Men frågan är då vad vi gör med den gamla skrivbordsstolen? Den är fin men inte bra för golven och jag önskar att vi kunde sjänka bort den till Myrorna eller liknande, men vet samtidigt att U gärna vill behålla den. Vi får se. Jag vill alltid rensa mer. Sån är jag.

I kväll åker U till Dalarna på jobb och jag kommer att ha en egen hemmakväll. Jag planerar städning - inte roligt men nödvändigt. Dessutom ska jag gå igenom foton från vår resa och försöka välja ut några riktigt bra att ha som visningsbilder. Det kommer ta tid eftersom vi har omkring 2 500 bilder att gå igenom, men jag måste ju börja någonstans. Idag ska jag dessutom gå och köpa tackkort till våra bröllopsbilder. Det sista vi har att göra, sedan är bröllopet helt klart.

Jag funderar också på att "overrula" U och gå och köpa en bunt vita pärmar till U's hyllor i arbetsrummet. Jag bytte ut mina till likadana vita för ett tag sedan och det blev klart snyggare. Jag har försökt få U att göra samma sak, men han är motsträvig eftersom de gamla pärmarna i en salig blandning av olika färger ju trots allt också fungerar, fult eller inte. Ibland är det så, jag måste bara göra det utan att fråga honom. Annars blir det liksom inte gjort. Vi är olika på den punkten, jag har mer bråttom i livet.