2010-12-29

Tillbaka i stan
Min vän CN var över på middag igår. NM skulle ha kommit också men hon är sjuk - igen! Den familjen har verkligen haft sin dos av jobbiga sjukdomar så det borde räcka för resten av livet nu tycker jag. Det måste bli bättre någon gång.

CN har jag känt sedan 2001 när jag började på mitt förr-förra jobb. Vi har inte alltid umgåtts jättenära, men jag har ändå genom alla år räknat henne som en av mina nära vänner, som jag vet var jag har trots att det ibland går flera månader mellan tillfällena då vi hörs av. Nu var det i alla fall roligt att få en hel kväll tillsammans och hinna prata i lugn och ro, äta gott - mina klassiska bjudrätter, förstås! - och hinna komma ikapp lite om allt som har hänt sedan sist. Faktum är att jag kan sakna tiden på gamla jobbet. Vi hade verkligen roligt där, vi trivdes alla och stämningen var bra. Festerna och resorna var legendariska och varje arbetsdag kändes nästan som att komma till kontoret och träffa sina 100 bästa kompisar. Det är unikt och jag tror inte att jag någonsin kommer hitta dit igen. Även om tjänsten i sig inte var rätt för mig i det långa loppet så kan jag ändå alltid tänka tillbaka på den tiden som en verkligt rolig tid, när det hände mycket, när jag hade roligt och mådde bra. Mycket har hänt sedan dess, folk har kommit och gått, men vissa vänner består genom livet ändå.

Vi pratade mycket barn - en hel massa människor som vi känner har fått barn och CN är också förstås väldigt uppe i sin dotter som är drygt två år nu. Inte så konstigt, kanske, men jag reagerar ändå när vi pratar om tjejer som omkring 40 utan barn, singlar kanske, och CN tycker att de verkligen borde ha tänkt på att frysa ner ägg i tid. Det är som att förutsätta att alla faktiskt vill ha barn, och så är ju inte fallet. I mitt eget fall har jag inte varit så säker, och än idag vill jag inte låta frågan om barn eller inte barn avgöra om mitt liv ska vara bra och värdefullt eller inte. Jag tänker att det blir vad det blir i den frågan, och förhoppningsvis blir det bra på något sätt, vad som än händer framöver.

Idag är jag på kontoret, nästan tomt, många som är lediga. Jag har fått ett fint julkort av chefen och det är trevligt att höra att han uppskattar mig. Jobbet har för- och nackdelar och det är inte helt lätt att veta vad jag ska göra framöver. Stanna eller gå? Tiden får utvisa. Innan resan ska jag i alla fall inte göra någonting, och när jag kommer hem är det förhoppningsvis klart med var vi kommer att sitta från nästa höst. Det får avgöra hur min framtid blir, tror jag.

I kväll är det träning, trots att jag knappt känner att jag hinner med, och dessutom ska diverse ärenden hinnas med också. Det är fullt upp nu, bara en vecka kvar tills vi reser iväg. Galet. Bara tanken gör mig stressad men det ska gå på något sätt.