2010-12-23

Älskade Maja
Igår sent på eftermiddagen ringde pappa. Det är inte ofta det är han som ringer, det är mest mamma. Han sa att Maja var dålig - det hade kommit blod i urinen och de måste nog ta henne till veterinären. Jag blev alldeles kall av skräck när jag hörde hans ord, för jag har ju vetat att dagen måste komma någon gång. Maja är snart nitton och ett halvt år, oerhört mycket för en katt, och jag förstår ju också att hon inte kommer att finnas för alltid. Jag släppte allt jag hade för händer och åkte direkt hemifrån till dem.

Det var nog årets kallaste dag och väl där svepte vi in Maja i filtar och handdukar i korgen och åkte iväg till veterinären. Maja tycker inte alls om att åka bil, och nu när vi åkte verkade hon inte arg utan mest bara ledsen och rädd över var vi var på väg. Jag satt med henne i baksätet och pratade och klappade och lugnade så gott jag kunde medan pappa körde på de isiga kalla vägarna.

Hos veterinären blev Maja undersökt, under vilda protester kan jag säga. Hon var både rädd och arg och visade det högljutt. Jag höll i, klappade, pratade lugnande. Temperaturen var bra, hon verkade inte ha ont någonstans förutom lite i njurarna och veterinären trodde att hon nog hade en mindre urinvägsinflammation som gjorde att hon blödde lite nu. Men hjärta och lungor lät bra, ingen feber, bra tänder. Men hon är ju så väldigt mager och har problem med pälsen och blodprovet visade att hennes levervärden är extremt dåliga. Det kan vara en tumör, det kan vara problem som kommer på grund av hennes ålder.

Eftersom Maja är så gammal och skör så kan de inte sätta in någon dunderkur med medicinering, för det skulle lika väl kunna göra henne sämre. Veterinären sa att om Maja verkligen mådde dåligt och hade ont så var hans bästa råd att avliva henne, annars var det bästa han kunde erbjuda en lätt antibiotikakur och utöver det bara den bästa tänkbara kosten: vitaminer, olivolja, snäll mjuk mat, malt, filmjölk. Leverproblemen gör att hon inte tar upp näringen i kosten som hon ska och det är därför hon är så smal trots att hon äter mycket. Hon kommer inte bli bättre men hon kan klara sig så här om vi bara fortsätter att ta väl hand om henne och hjälper till så mycket vi kan.

Vi satt länge och väntade hos veterinären medan provsvaren analyserades, och under väntetiden lugnade Maja ner sig. Hon var nog ganska utmattad och nästan somnade medan vi väntade. Jag klappade och pratade och vi höll tass.

När vi väl kom hem med Maja, med vitaminer, medicin och mat, märkte jag ändå hur mamma och pappa också bryr sig om henne. För pappa var skräckslagen över att veterinären skulle kräva att ta bort henne, och mamma grät bara vid tanken på att vi ska förlora Maja. För trots att vi vet att det kommer att hända en dag, så gör det inte tanken lättare på något sätt. Jag säger det alltid: det värsta med husdjur är att de dör före oss. Vi älskar dem så mycket, och vi förlorar dem. Den mörkaste dagen hittils i mitt liv är den dagen Beata dog. Det kommer jag att minnas så länge jag lever, och jag kommer alltid känna skuld för att jag inte gjorde mer.

Jag tänker på U som satt bredvid sin pappa den stunden han dog. Jag kan inte ens föreställa mig det. Beata dog i mina armar. Det kommer jag aldrig glömma.

Älskade Maja. En så liten, liten katt, och när hon försvinner kan inte hela världen fylla hennes tomrum.