2010-12-15

Det viktiga arbetet
Igår tog jag tag i saken och pallrade mig iväg till frisören. Det är inte den mest inspirerande upplevelsen i världen - jag har världens enklaste frisyr, bara jämnlångt hår, och gör ingenting mer avancerat än att klippa topparna vilket går superfort. In och ut och sedan är det klart. Inte världens bästa frisör heller men så länge jag inte gör något mer avancerat får det duga. Nu är håret lite fräschare i alla fall.

Hemma var jag huslig värre och ställde mig och gjorde vegetariska biffar med fetaost och lök. De blev riktigt goda med gräddsås, lingonsylt och kokt potatis så jag får vara nöjd med mitt första biff-försök! Det är roligt att vårt lilla bibliotek äntligen har fått en matta nu. Rummet är så mycket mysigare och skillnaden är stor faktiskt. Roligt att se! Jag gillar den där knallgröna ryamattan och börjar till och med överväga om vi skulle ha något liknande i vardagsrummet också... hmm, tål att fundera på! Mina tankar går till inredning ständigt och jämt - alltid är det nya tankar och idéer och önskningar som måste övervägas.

Jag har tänkt lite på det här med jobb. För mig har jobbet alltid varit sekundärt, om man kan uttrycka det så - alltså, jag låter alltid mig själv och min fritid gå först. Jag vill inte ha ett jobb som tar över hela mitt liv, och där jag aldrig riktigt kan släppa taget och vara ledig. Det är inte min grej. För vissa är det tvärtom - vissa verkar jobba ständigt och jämt, och de verkar också vilja ha det så. U ligger lite mittemellan. Han jobbar mycket, helt klart - han kommer ofta hem samtidigt som jag gör när jag har tränat, men skillnaden är att han då har åkt raka vägen från jobbet. Förutom det sitter han allt som oftast framför datorn på kvällarna, och det blir lätt då att jag tar största delen av markservicen med att tvätta, städa, plocka undan. Jag gillar inte den här fördelningen riktigt för det kan kännas som att jag ibland degraderas till att bli någon slags hushållerska medan U har Det Viktiga Arbetet som inte kan prioriteras bort för något så trivialt som vardag och vårt gemensamma liv. Det är tråkigt för oss båda kan jag säga och jag hoppas att den här trenden inte håller i sig i all framtid för då får vi problem om vi till exempel någon gång skulle få barn.

I kväll är det dags för cykelträning igen och jag ska nog ta A på orden och försöka köra hela passet utan någon direkt vila. Jag känner redan nu att det kommer att bli fruktansvärt, men en utmaning är en utmaning och jag vill ändå försöka - bära eller brista.