2010-12-09

I otakt
Efter mer än fyra år tillsammans har jag och U lärt oss att vi är ganska mycket i otakt när det gäller processen med att ta beslut, att välja och att göra saker. Jag är den snabba: jag kan klart lättare än U bara på impuls bestämma mig för något, även om jag lika ofta också kan vela fram och tillbaka i evigheter. U å andra sidan är analytikern. Han väger noga för- och nackdelar mot varandra, tänker och tänker om igen, och ibland gör han det så länge så att han aldrig kommer framåt. Han säger själv att han kanske är så rädd att begå misstag så att han inte vågar göra någonting ibland. Jag kan å andra sidan vara lite väl snabb vid vissa tillfällen och köra på för fort och för obetänksamt, och jag kan bli ruskigt otålig när U inte hänger med i mitt tempo.

Det här med inredning är ett exempel på när vi är i otakt. Inredning är ett stort intresse för mig, jag tänker mycket på det, läser bloggar och tittar på bilder och webbsidor och hittar saker jag tycker om. Jag har en tydlig vision av hur jag vill att det ska vara hemma hos oss och min stora utmaning är att få U med på tåget. Processen är ofta den att jag hittar något jag tycker om och eftersom jag redan vet vilket resultat jag vill uppnå kan jag på kort tid se om det är något jag skulle vilja ha hemma eller inte. Jag visar upp saken för U och frågar vad han tycker. Men U tänker inte mycket på inredning, han är inte alls lika klar över vad han vill där, och han behöver mycket mer tid för att smälta och begrunda och fundera. Ofta slutar det med att han säger nej, eller att det rinner ut i sanden för att han inte riktigt kan bestämma sig. Det leder till frustration hos oss båda, hos mig för att jag känner att vi ständigt kör fast och inte kommer i mål, och för U för att han ser hur jag reagerar och därmed känner att han inte räcker till utan ständigt bromsar mig. Det är inte lätt och vi har fortfarande inte hittat något förhållningssätt som riktigt fungerar.

Nu börjar det närma sig ett år som vi har bott i lägenheten och vi har fortfarande en bunt kartonger med U's gamla pärmar och brev och tomma fotoalbum som står staplade i ett hörn i biblioteket. De där kartongerna håller på att göra mig galen och jag har verkligen försökt få U att göra något åt dem. Jag har sagt att jag slänger ut dem om han inte packar upp dem. Jag har frågat gång efter gång om en tidplan, när kan vi räkna med att de är bortplockade? Till jul? Till nästa sommar? U blir bara stressad över mina frågor och känner press för att han alltid har så mycket att göra, långa listor som aldrig blir klara, och för att han alltid jobbar alldeles för sent på kvällarna. Listor kan vara bra, men när man aldrig kommer längre än till rutan över uppgifter som är både viktiga och bråttom, så kan jag fundera över varför de andra rutorna - mindre viktigt eller mindre bråttom - ens ska finnas med på någon lista alls. För den viktigaste, mest brådskande rutan fylls ju ständigt på med nya saker som alltid är mest viktiga, mest bråttom.

Igår kom jag äntligen iväg att träna efter mitt uppehåll i måndags. Det var ett bra pass, och rejält jobbigt som vanligt och det känder åter bra att vara där - på min plats, i min miljö. I kväll blir det styrketräning, tungt och jobbigt men väl behövt. Efter träningen ska jag gå förbi Scorett och titta efter vinterskor. Jag kan inte riktigt övertyga mig själv om jag ska byta ut mina nuvarande eller inte. De är slitna men varma och egentligen köper jag nog bara nya för att jag är less och vill ha förnyelse. Svårt det där. Bra skor är ju inte gratis heller, de drar iväg i pengar som jag egentligen borde spara till annat, till resan, till inredning, till framtiden. Igår på lunchen gick jag in på Mango och tog en titt på några plagg som jag har spanat in på deras webb. De passade inte och lika bra var det - spara pengar är bra, som sagt! För ärligt talat: jag behöver inte fler klänningar eller toppar eller något sånt. Det jag däremot skulle behöva är en ny kappa, och nya vinterskor. Ett par mörkblå byxor kanske, och ett nytt svart skärp för att ersätta mitt nuvarande som är på väg att gå sönder. Men ingenting annat.

Jag ska inte köpa många julklapppar i år. U får en ny datorväska - han får välja den själv men jag betalar. Pappa får en prenumeration på tidningen Allt om historia av mig och C, men mammas present är inte klar ännu. SL får en bok men C och jag har bestämt att inte byta julklappar i år - skönt, faktiskt! Det blir ju ändå bara som att man byter pengar med varandra i praktiken och vi gillar nog båda att köpa det vi själva vill ha.