2010-05-11

Nu är det gjort
Ingen återvändo. Nu är mina tänder slipade och fixade och det som är borttaget kommer aldrig tillbaka. Det var en pärs att ligga där i tandläkarstolen - nästan fem timmar höll vi på totalt. Jag har fått en provisorisk tandbrygga som visar ungefär hur slutresultatet kommer att bli. Ovant är bara förnamnet - jag som är van vid att mina tänder sitter hur som helst och dessutom är ojämna i färgen, jag har nu en helt jämn tandrad som dessutom är ljus i färgen. Det känns som att jag har världens största löständer på mig och jag tänker att ingen människa kan någonsin tro att det här är mina riktiga tänder - eller så är det kanske ingen annan än jag som kommer att lägga märke till det? Det är också möjligt. Den som lever får se.

Jag är i alla fall i princip nöjd. Jag tycker att linjen mellan framtänderna i överkäken och underkäken är något sne nu och det är tre tänder i ytterkanten på vänster sida som jag tycker är alldeles för långa och framträdande. Visst är det ovanan också, det förstår jag. Tandläkaren tycker att jag ska göra alla tänder lika långa som de längre, men det vill jag inte - jag vill tvärtom ha de tre större tänderna i samma storlek som de övriga just för att inte mitt leende ska se så snett ut som det gör nu. Det är ovant, helt klart -jag har levt hela mitt liv med sneda tänder och nu har jag plötsligt inte det längre. Det är en märklig känsla.

I morgon ska jag träffa tandteknikern och gå igenom vilken färg mina riktiga kronor ska ha, och dessutom kan vi passa på att göra de justeringar jag vill ha inför de riktiga porslinsfasaderna som ska på sedan. Det blir nog bra att träffa henne och jag kommer också att stå på mig för att få det slutresultat jag önskar för att bli helt nöjd. Jag tror faktiskt att resultatet blir bra till slut. Nu har jag ju bara en provisorisk lösning, men omställningen från hur jag brukar se ut är ändå enorm. Jag tror att jag kommer att bli nöjd till sist och nu har jag fördelen att jag kan vänja mig vid det här nya utseendet i ett par veckor innan det är dags på riktigt. Nu är det gjort och jag är åter modig. Jag hoppar utan fallskärm ännu en gång och önskar att jag ska falla mjukt när jag landar.