2010-01-15

Sådär

Jag kan erkänna att just den här hemarbets-dagen inte har varit en av mina mest effektiva. Det finns så mycket annat som tankarna far iväg åt och just idag har min disciplin helt enkelt inte samarbetat med mig.

Jag var hos min duktige kiropraktor på förmiddagen. Det är otroligt vilken skillnad det gör att gå dit. Jag är mjukare i rygg och nacke och min migrän har förbättrats - förminskats - avsevärt. Klart värt varenda sekund och varenda krona för mig som har ätit varje medicin som tänkas kan och gått med huvudvärk mer än nog för en livstid vid det här laget.

Dagens bästa hittills var när jag åt en lätt lunch i soffan framför TV'n. Jag zappade mellan kanalerna och när jag kom till en kanal med barnprogram för riktigt små barn, med små dockor som bor i en sagoträdgård, blev Tuva jätteintresserad. Först satte hon sig på soffbordet och tittade. Sedan hoppade hon ner och satte sig på golvet precis framför TV'n och tittade, fortfarande lika storögt. När inte ens det räckte hoppade hon upp på stereobänken och satt en knapp decimeter från TV'n och fortsatte titta lika fascinerat. Hon gick runt bakom TV'n och tittade och petade med tassen på skärmen. Det var helt fantastiskt att se. Man brukar ju säga att katter inte ser på TV eftersom de inte förstår det de ser, men här var klart bevis på motsatsen. Tuva var fullkomligt uppslukad av barnprogrammet.

I morgon är det 40-årskalas hos TM som fyllde år för säkert ett halvår sedan. Och nu börjas det. Ju mer jag tänker på festen desto mer känner jag att jag egentligen inte vill gå dit. Jag känner ju inte speciellt många - det här är UP's gamla kompisgäng, dem han åker på semester med varenda sommar, dem han har festat ihop med och varit bästa kompis med i många år innan jag kom in i bilden. De är väl trevliga, egentligen, men... ja, vi är så olika, bara. De är gapiga och högljudda och i deras sällskap måste man verkligen skrika för full hals för att kunna göra sig hörd. Dessutom är de ett sånt gäng som fortfarande tycker att höjden av nöje är att bli kalasfull och göra bort sig. Sånt kan man prata om hur länge och hur ofta som helst efteråt.

Och - det är helt enkelt inte jag. Jag som knappt dricker, i alla fall aldrig så mycket att jag blir påverkad. Jag som hellre lyssnar än att skrika själv. Jag känner mig som en torrboll varje gång vi träffas och varje gång känner jag mig som ufot som inte alls passar in. Så ska festen bli kul? Nja. Jag skulle inte gråta blod om jag missade den, om man säger så. Nu ska jag gå dit, så klart, jag ska hålla god min och vara trevlig och glad och försöka låtsas att jag är som dem. För det är ju så man gör. Man håller masken. Sånt är jag expert på - jag har verkligen tränat på det. En kväll till ska jag klara.