2009-09-04

En sån dag
Jag har varit på dåligt humör mer eller mindre hela veckan, känns det som. Jag vet inte vad det är med mig - det kryper i mig av otålighet och irritation, alla mina kläder känns fel, obekväma och fula, jag avskyr precis allting i vår lägenhet och jag vet inte allt.

Igår styrketränade jag i alla fall efter jobbet och det gick faktiskt jättebra - jag orkade utan problem och kände mig väldigt nöjd efter passet. UP mötte mig vid Bruka efter passet och vi tittade på deras soffbord som jag har funderat på om vi skulle ha hos oss. De har två varianter som kan fungera, båda vita, enkla och moderna utan att vara byggda med stål och vitt pianolack. Det ena bordet är rektangulärt och det andra elipsformat och båda kan vara ett bra alternativ, tycker jag. Det är bara frågan vilket vi skulle ha. Vi kommer ha mycket vitt, rektangulärt i vardagsrummet så kanske vore det bra att bryta av med en annan form på bordet. Till min förvåning gillade faktiskt även UP borden så kanske kan det bli ett köp framöver.

Men väl hemma kröp allting i mig som vanligt. Jag vet inte vad det är men jag känner mer och mer att jag verkligen vantrivs i lägenheten, att jag bara tycker att allting är fult och fel. Vi har bott tillsammans i åtta månader och fortfarande känns det inte som vårt hem utan som en lägenhet där vi har tryckt in både mina och UP's möbler på en alltför liten yta. Våra skåp är proppfulla med saker, garderoberna likaså. Vi har fortfarande kartonger som står framme för att vi helt enkelt inte har någonstans att packa upp dem, eller ens gömma dem. Vi har en salig blandning av färger och träslag och intrycket av helheten blir bara rörigt, oroligt och oharmoniskt. Det fungerar inte och någon förändring måste till om jag inte ska bryta ihop fullständigt.

Innerst inne vet jag att min frustration mycket beror på att vi inte hittar någonstans att bo. Vi har letat i två år snart och fortfarande är vi inte ens i närheten. Jag har börjat ge upp, orkar inte ens åka och titta snart, för det känns bara så meningslöst, som slöseri med tid. De hus vi gillar blir för dyra, lägenheterna likaså. De som är billigare innebär ofta renoveringsbehov, dåliga planlösningar, långa transporter och bara allmän tristess och det lockar inte. Vi har kört fast och vi kommer inte framåt.

I morgon ska vi åka till Myrorna med saker igen. Jag hoppas på att få ut en hel del saker igen, även om det blir svårt och även om det möter motstånd från UP. Det är svårt - jag vill inte komma in i UP's hem och bara domdera och peka med hela handen och tala om hur det ska vara. Det vore inte rätt mot någon av oss. Vi måste bara hitta en gemenskap i vårt boende, det som är vårt tillsammans.