2008-11-06

Ur funktion
Det känns inte som att det är mycket som går vägen nu. Jag har äntligen bestämt mig för att flytta ihop med UP men då kan jag i stället inte få min lägenhet såld. Så kul var det. Ingen ihopflytt för oss, inte på länge än. Tiden springer ifrån oss. Så länge vi inte säljer kan vi inte heller köpa så det är ett dödläge helt och hållet.

R verkar sur över att jag tjänar pengar på att sälja lägenheten. Jag erbjöd honom att ta den när vi skildes och han sa nej då så jag vet inte vad han vill framhålla för poäng egentligen. Han vill inte ha katterna mer än han måste. Han verkar inte vilja ta ansvar för dem längre och jag kan knappast påstå att hans nya tjej har haft toppenbra inflytande på honom hittills.

UP har passat på att resa och göra roliga saker med sina kompisar nu när han har haft chansen. Han har gjort det för att han har velat, behövt och kunnat. Nu är det kanske hans tur att få jobb och begränsad ledighet och då förlorar jag också, för det betyder att han inte kan resa med mig. Jag som har tackat nej till egna resor för att föregå med gott exempel, för att just inte göra det som jag inte vill att han gör. Jag har tackat nej till en egen resa för att visa att jag prioriterar oss. Och vad har jag för det? Inte ett dugg. I stället för att kunna resa bort tillsammans, som vi har planerat, kommer jag i stället att sitta hemma och ruttna medan UP jobbar – för att åter använda ett av hans egna intryck, som han inte gillar att jag gör. Så kul är det.

Det är inte mycket som fungerar nu. Jag vill inget hellre än att vara ledig, resa, göra roliga saker. I stället sitter jag fast på jobbet, besviken och frustrerad. Jag kommer inte ifrån min lägenhet och jag har inte ens vänner jag kan luta mig mot. Saker och ting går verkligen åt skogen nu. Det var inte så här jag tänkte mig att det skulle bli.

UP föreslår att vi ska umgås med US och AN i morgon. Som att jag skulle vilja det. Han föreslår att vi ska gå på middag hos SLy och ALy på lördag. Som att jag skulle vilja det. Sitta där med hans Kroatienkompisar och höra på deras roliga minnen och titta på deras roliga kort. Jag skulle inte tro det. Höra honom hälsa AN med ett ”heeej” och en lång kram. Tillåt mig kräkas. Det är inte så här jag vill ha det. Det är inte så här jag vill att livet ska bli.

Jag är bara arg nu, arg, ledsen, besviken, frustrerad. Jag kommer ingenstans. Allt känns fel, fel, fel. Vad är nästa steg? När kommer det att lätta? Jag vill ha ut mer av livet än det här.