2008-06-25

Avstängd
Jag känner inte igen mig själv nu. Jag brukar vara en person som är engagerad, som brinner för saker, som tar initiativ och ser till att det händer något. Jag brukar ha massor av känslor och tankar och åsikter om allt och lite till.

Men nu är det som att allt bara har stängts av. Jag känner inget större engagemang eller intresse för någonting, i princip. Jobbet rullar på men jag brinner inte för det, kanske för att saker och ting tar för lång tid. Det är för mycket väntan på att få beslut och input, väntan på att något ska hända. När det gäller boendet har jag tappat sugen helt. Jag och UP har inte hittat något att köpa tillsammans, och när det gäller att flytta till hans lägenhet - som det nog ändå blir nu - så orkar jag bara inte dra i det. Det finns alltid annat att göra, andra saker att lägga tiden på. Jag vet att UP inte är road av inredning, eftersom han har fått för sig att han inte kan sånt, men det måste ju ändå göras någon gång och ju förr vi börjar desto fortare kan vi bo tillsammans.

När det gäller våra semestrar är det som att jag inte känner någonting alls. Jag har inget speciellt jag vill göra, det är inget särskilt jag ser fram emot. Det är som att det inte ens spelar någon roll längre. Som att jag bara är avtrubbad. UP pratade igår om den där resan han vill göra med BP och när det nu skulle kunna bli av, antingen i juli eller kanske i september eller oktober, och jag kände bara att jag inte ens har lust att resa bort med honom i höst längre. Det är bättre att jag gör något på egen hand, fast jag innerst inne ju inte ens vill det heller. Det känns bara som att UP drar för mycket åt sitt håll och det leder ofelbart till att jag gör samma sak till slut.

Men UP kämpar för mig. Han håller humöret uppe och han säger att han fortfarande vill åka bort med mig, att han fortfarande ser fram emot det lika mycket. Så varför kan jag inte känna samma sak?

Jag har tänkt tanken att det kanske är p-pillren som spökar. Att det är de som gör att jag liksom bara blir avtrubbad och inte känner något alls längre. Det har hänt förr. Men nu har jag ändå ätit dem i ungefär 1,5 år och det har gått bra fram till nu. Innerst inne tror jag mer på att det är allt bråk om UP's alla resor som har ställt till det. Att de på något sätt har fått mig att bara ge upp. För hur mycket UP än säger att han vill vara med mig lika mycket som någonsin så är det som att jag bara inte kan tro på det längre.