2011-06-17

Kärlek som gör ont
Födelsedagsmiddagen hos mamma och pappa igår blev bra, trots lite missöden och missförstånd med U när jag skulle iväg. Men både radion och utflykten till Siarö blev klart uppskattade presenter och det är positivt!

Det som däremot gjorde mig ledsen var att se Maja. Jag förstår inte vad mina föräldrar gör, nu har jag inte varit där på nästan två veckor och hon är åter igen alldeles tovig i pälsen. Jag frågar varför de inte gör något åt det och pappa upprepar sitt mantra "mamma vågar inte klippa". Jag frågar varför inte pappa kan klippa i stället då om mamma inte klarar det och han svarar som en dålig ursäkt att någon måste ju hålla i Maja i stället, att jag får hjälpa till med det i stället.

Jag blir galen. Jag antar att de i grund och botten menar väl, men det blir helt misslyckat trots det. Maja är gammal och sjuk och kan inte ta hand om sin päls på samma sätt som en yngre, frisk katt, och därmed behöver hon givetvis hjälp dagligen, precis som en gammal människa kan behöva hjälp att sköta sin hygien. Det är inget konstigt, det är inte rocket science, men det här att mina föräldrar låter bli att göra något och skyller på att de inte klarar av det utan måste vänta på att jag kommer dit för att göra något, det ligger faktiskt på gränsen till vanvård och det är oacceptabelt.

U tycker att jag ska sätta hårt mot hårt, men det går ju samtidigt inte. Jag kan inte säga "jag tänker strunta i att hjälpa Maja", för det vore inte möjligt. Jag vill hennes bästa i alla lägen. Men jag blir galen på mina föräldrar som är så handfallna. Nu verkar det som att jag i princip måste ringa varje dag och fråga "har ni kammat Maja idag?". Det är helt otroligt att det ska behöva vara så. Att vänta tills det blir tovor, vilket det blir snabbt, och sedan kämpa med att försöka få bort dem, blir ett enormt stressmoment för Maja, och även för mig eftersom jag känner att jag gör henne illa och det är det sista jag vill. Det håller inte. Om Maja hade bott hos mig hade det varit en annan sak, men jag kan inte ta henne från sin hemmamiljö nu. Det vore fel det med.

Jag ska åka dit igen i helgen och göra vad jag kan, men det här är en sådan enorm sorg för mig. Jag förstår inte att de inte själva förstår vad det gör, eller undlåter sig att göra.