2010-03-30

Affirmation
Det som bara inte får hända har hänt. Igår ringde SS till mig. Inget märkligt med det, jag tänkte att hon kanske ville tacka för senast efter lördagens middag. Men hon hade andra nyheter den här gången.

SS har bröstcancer, en aggressiv variant som växer fort, fort. Hon har känt av symtom i ett halvår kanske men ignorerat dem och trott att det var stress eller något. Men till sist kunde hon inte ignorera det längre utan gick till läkaren. Den första läkaren hon kom till gjorde varken mammografi eller ultraljud utan sa att det var en inflammation, hon behövde antibiotika. Men SS kände på sig att det var något mer och bad om remiss för att gå vidare. Där fick hon beskedet att nej, du har ingen inflammation. Det här är mycket, mycket allvarligare än så. SS satt ensam på läkarmottagningen och fick beskedet att hon har cancer. Hon bröt ihop, givetvis, och ringde till sin syster som lyckligtvis jobbar i närheten av sjukhuset. Systern kom i ilfart. Och på den vägen är det.

Just nu när jag skriver det här genomgår SS sin första cellgiftsbehandling. Hon ska behandlas med cellgifter via dropp var tredje vecka i fem månader. Tumören har spritt sig upp till lymfkörtlarna i armhålan och är för stor för att operera nu. Den måste först krympas ner med hjälp av cellgifter och sedan, till sommaren, blir det operation och strålning. Vid operationen kommer hela bröstet och även lymfkörtlarna att opereras bort och SS kommer att få gå med kompressionsstrumpa i resten av livet. Å andra sidan är det kanske ett billigt pris att betala för sitt liv. Hon kommer att bli steril och hon kommer att tappa allt sitt hår inom två veckor.

Läkaren har sagt att han tror på SS, och jag hoppas att han säger det för att han menar det och inte för att han måste, för att hon inte ska tappa modet. Han har också sagt att psyket är extremt viktigt i en sån här situation, och det tror jag stämmer helt. Jag tror på SS och en stor anledning till det är just för hennes ständigt positiva attityd. SS satt med mig i telefon igår och stundtals skrattade hon högt åt dråpliga kommentarer och situationer, medan jag kämpade med gråten på andra sidan.

SS och HW har haft minst sagt struliga perioder, men nu verkar det vara bra mellan dem och det tror jag också hjälper massor. Hon sa rent ut att hon kommer att behöva massor av stöd under den här perioden och det är nog första gången under alla år jag har känt henne som hon öppet har bett om hjälp och erkänt att hon kan vara svag, att hon inte klarar allt på egen hand. Jag har lovat henne allt stöd hon vill, när som helst, på vilket sätt som än passar henne. I helgen ska jag åka och hälsa på henne och ta med lite presenter har jag tänkt. Sedan blir det flera besök med tiden.

Och jag är livrädd, för helt plötsligt kommer allt så nära. På sista tiden har jag hört om alla möjliga människor som har fått cancer och dött. C sa att det är kanske för att vi börjar komma upp i den åldern nu när det här faktiskt händer, när det blir verklighet. Jag vet inte, men jag är orolig och rädd för vad det här innebär, samtidigt som jag måste behålla en positiv attityd inför SS och hela tiden säga att det kommer att gå bra, hela tiden visa att jag tror på det. Ett av hennes delmål är att vara med på vårt bröllop i augusti. Sedan ska hon vara frisk till jul har hon tänkt. Och så ska det också bli.

Min affirmation är att jag kommer att ha kvar SS som vän i hela livet. Hon kommer att finnas där när vi blir gamla. Då ska vi gå med våra rullatorer på Rivieran och mata fåglarna och skåla i champagne och skratta åt allt vi har varit med om. Gamla vänner tar tid att få...