2009-11-19

Sorg som fastnar
Ibland stöter jag på bilder som jag inte vill se, bilder på djurplågeri, på grymhet och lidande. Jag är skapt sådan att de här bilderna fastnar hos mig. Jag blir inte av med dem, de etsar sig fast på näthinnan och gör mig fullständigt knäckt. Jag vill bara gråta av allting och kan inte bli av med det. Ibland kan jag önska att jag var lite mer okänslig, bara för att klara av världen bättre, men ännu hellre skulle jag önska att hela världen var lika känslig som jag, för då skulle kanske inte all den här grymheten finnas kvar. Då skulle kanske fler personer inse att det de gör, hur världen ser ut, är inte rimligt, inte vettigt på något sätt. Det är sjukt och fel och meningslöst. Alla djur har rätt att leva i trygghet och lycka. Alla djur har rätt till ett bra liv, till kärlek och glädje, precis som människor. Jag önskar att fler förstod det här.

Gårdagen gick lite som i ett töcken. Jag åt lunch med UP men kände mig inte glad. UP berättade att US har hört av sig med inbjudan till en långhelg i Stöten i mitten av december. Jag vet redan nu att det där inte är min grej så jag kommer inte att åka med, men UP har bestämt sig för att åka. Jag bryr mig men samtidigt är jag likgiltig. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Det känns inte bra hur jag än gör. Om jag bryr mig krossar jag mig själv. Om jag inte bryr mig krossar jag mig själv. Jag vet inte hur jag ska göra längre. Den där gyllene medelvägen är borta och jag är vilse, jag hittar inte tillbaka. Jag vet att det är jag själv som ställer mig utanför vid de flesta tillfällen numera. Men det är som att jag inte vill längre. Jag hör inte hemma där och jag vill inte längre stå där som ufot som inte passar in någonstans. Då är jag hellre utanför på riktigt.

Jag har tillbringat en så stor del av mitt liv med att försöka passa in och göra vad andra förväntar sig och vill att jag ska göra. Ju äldre jag blir desto mer känner jag att den metoden inte håller längre. Jag är den viktigaste personen i mitt liv, jag är huvudpersonen och jag är den viktigaste människan att bygga upp en relation med för mig. Jag måste tänka på mig själv i första hand. Jag måste ta hand om mig själv först och främst för annars kommer ingenting att fungera längre. UP och min familj får acceptera att de aldrig kan bli mer än tvåa för mig, precis som jag aldrig kan bli mer än så för dem. I vissa fall måste vi helt enkelt vara egocentriska för att fungera, för att kunna finnas kvar och överleva.

Efter jobbet var det stenhård träning, fruktansvärt jobbigt och skönt. Jag känner mig alltid nöjd efter ett träningspass, även om jag som igår inte klarade att köra för fullt hela tiden. Efter träningen gick jag och provade kjolen från Esprit igen men bestämde mig för att låta den hänga kvar så länge. Jag har hur mycket kläder som helst men tycker ändå aldrig att jag har något att ha på mig. Konstigt, javisst!

Väl hemma däckade jag i soffan, helt slutkörd. Jag fastnade framför en underbar film, Love letters - en hel film med två huvudpersoner där hela dialogen var uppbyggd som de brev som de två personerna skrev till varandra livet igenom. Den fantastiska Laura Linney spelade den ena huvudrollen mot Steven Weber, och även om han också var bra i sin roll överglänstes han tveklöst av Laura. Hon är helt lysande i varje roll hon gör.

Jag försökte få med katterna ut på en promenad i regnet men de var inte så intresserade. Det blev bara några minuter ute innan de ville gå in igen. UP var borta på tjänsteresa och vi pratade ganska länge i telefon innan vi skulle gå och lägga oss. Vi pratade om hans kommande Sälenresa och om resor och livet och jag vet inte vad jag ska göra av det längre. Jag har inget bra sätt att hantera det. Det som har gått fel kan inte göras ogjort längre utan det har fastnat hos oss på något sätt.