2009-11-12

Mörka moln
Jag är märkligt ostressad trots att det egentligen är mycket att göra och årets största kundevent i morgon. Jag vet att jag är väl förberedd och har koll på läget, men jag tror ändå att det kommer att bli stressigt i morgon eftermiddag när vi snabbt ska få allt klart. Jag har i alla fall försökt fördela ut uppgifter till de flesta så förhoppningsvis flyter det på bra.

Efter jobbet åkte jag raka vägen till kiropraktorn för behandling. Det kändes bra och hittills har jag inte fått huvudvärk efter behandlingen, ovanligt nog. Jag kände att det var på gång när jag kom hem och tog en stark tablett då och efter det har jag mått bra. UP mötte mig vid tunnelbanan och vi gick till guldsmeden i Mörby Centrum för att få ett prisförslag för UP's ring. Jag gillar egentligen inte den guldsmeden - hon är säkert duktig men jag tycker hon är lite översittaraktig, hon vet verkligen bäst vad som passar andra och vad andra gillar. Det funkar inte för mig, men vi kommer ändå beställa ringarna från henne eftersom hon är billigast. Jag vet bara inte när vi ska hinna med det - det är ständigt en kamp mot tiden med allt vi försöker hinna med.

Igår satt jag och läste i min blogg eftersom jag letade efter ett gammalt inlägg. Jag läste om tiden när jag och UP möttes och om hur otroligt osäker jag var då. Det var historien med hans subba från sommaren före mig, hon som förstörde allt. Hon fick mig att känna mig så otillräcklig eftersom UP inte kunde komma över henne trots att han hade varit tillsammans med mig i över en månad och det dessutom hade varit slut med henne i fyra och en halv månad. Trots det fanns hon fortfarande i hans tankar, trots det kunde UP inte släppa taget om henne. Jag försökte hitta förståelse för honom och hans känslor och skyllde på mig själv när jag inte klarade av det - helt otroligt hur jag tryckte ner mig själv.

Dessutom tänkte jag på alla andra tjejer som figurerade i UP's liv, hans fantastiska ex-flickvänner och hans ännu mer fantastiska tjejkompisar. Jag kunde inte förstå hur UP kunde välja mig när han hade ett sådant utbud utan var övertygad om att han kunde hitta någon mycket bättre. Ibland - till exempel igår kväll - kommer de känslorna upp till ytan ännu idag. UP har friat till mig, vi är förlovade och har köpt bostad tillsammans, och trots det är det som att jag inte kan tro att det ska vara så här.

Jag kan fortfarande tycka - eller tycker, ärligt talat ännu, att UP kan hitta någon bättre för sig. Någon som är mer som honom, någon som älskar alla hans vänner - även dem jag inte litar på - och som låter honom åka på alla resor han vill utan flickvän, göra alla aktiviteter, göra allt han vill och träffa alla han vill på ett sätt som jag inte klarar. Jag vill att UP ska vara lycklig och det finns många stunder när jag inte tror på att han kan bli det med någon som mig. Om jag inte ens står ut med mig själv, hur ska då UP göra det? Och varför fortsätter han ständigt att kämpa för mig oss när jag själv nästan redan har gett upp? Ofta förstår jag det faktiskt inte.

Jag vet att jag har en mörk syn på relationer. Jag har fått det genom åren. Jag har bränt mig för många gånger, blivit sårad och sviken och lurad gång efter gång. Innan jag träffade UP hade jag bestämt mig för att inte försöka fler gånger, för det var inte värt det. Det ledde bara till smärta och oro och jag orkade inte fler gånger. Nu är jag där igen. Jag undrar om jag någonsin kommer att landa och bara våga öppna hjärtat på vid gavel och tro, förbehållslöst. Jag vet inte.