2007-07-02

Möte med mamma
Söndagen var en lugn dag. Vi åt en sen frukost och åkte sedan hem till min mamma och Maja för att äta lunch med efterrätt. Jag har tänkt länge att jag måste åka dit snart, och det märktes att mamma blev glad över att vi kom. Det var väl investerad tid. Vi tog en promenad runt i området också, för att UP skulle få se lite mer om var och hur jag växte upp.

Senare på eftermiddagen åkte vi tillbaka hem till UP eftersom hans mamma skulle komma på besök. Mera fika, vi satt ute på balkongen och det var varmt, varmt, varmt. Det verkade som att även hon tyckte att det var roligt att ses. Det är tur att vi båda kommer överens med varandras familjer. Det är inte jättenödvändigt, men det underlättar.

Jag hjälpte UP att röja undan lite hemma hos honom när hans mamma hade gått, och på kvällen tog vi en promenad ner till klipporna och satt där i solen och av det sista ljuset. Vi pratade en massa. UP känner sig olustig för sitt jobb som inte går så bra just nu, och vi diskuterade möjliga strategier för honom för att kunna gå vidare. Jag kan förstå hans känsla. Han identifierar sig betydligt starkare med sitt jobb än jag gör, och om inte jobbet går bra så mår han inte bra heller. Jag är glad att jag kan frikoppla mig från mitt jobb så mycket lättare. För mig är det ett jobb, punkt slut. Annars hade jag verkligen mått dåligt nu.

Vi åkte över till mig sent på kvällen, handlade lite mat på vägen och åt framför TV'n där vi började se Fahrenheit 9/11 av Michael Moore. Jag är väldigt förtjus i hans tidigare film Bowling for Columbine, och även denna film var helt absurd när den visade på hur saker och ting går till bakom kulisserna, och vilket spel för gallerierna som förekommer i den amerikanska politiken. Den var självklart starkt vinklad, men eftersom Michael Moore tycker som jag så kunde jag ändå ta till mig det som visades. Det blev en alltför sen kväll, men det var det värt.

Precis innan vi somnade kommenterade UP att han tyckte att vi kom varandra närmare genom att ses så här mycket som vi har gjort den här helgen. Just de här senaste dagarna har varit lite extrema - vi har varit tillsammans konstant från fredag kväll till måndag morgon. Jag hade nog ledsnat på vem som helst efter så mycket tid tillsammans, men med UP känner jag aldrig att det är något problem. Det är konstigt, men positivt på något sätt. Jag vill ju inte tröttna.

Tidigare under kvällen sa UP att det kändes spännande, det liv som vi är på väg mot nu. Det värmer mitt hjärta att han säger det. Det är som att varken han eller jag riktigt kan förstå att det här händer, att det är på riktigt.